Aftonbladet – 10 februari 1868, sida 1

Detta utrop besvarades af ett krigstjut af indianerna deruppe, men i samma ögonblick den första af Butlers män öppnade dörren till trappan, nedsjönk han, dödligt träffad af en kula. Den andra och den tredje möttes af samma öde, och indianer och tories återvände i oordning till sitt gömställe. Walter Butler kämpade med förtviflans kraft, såsom man kämpar då det gäller lifvet, men han blef snart öfvermannad och slagen till golfvet. chröder hade, så snart han hunnit hemta sig, flytt ned i källaren, men Sim White upptäckte honom snart och drog honom med sig in i köket, der han föll på knä, bedjande och tiggande om nåd. Butler ropade åter under vilda svordomar på sitt folk; ännu en gång försökte de att ryta sig väg ned i köket, men de främsta föllo liksom nyss, för motståndarnes säkra skott, och de flydde för andra gången. Innan whigs emellertid hade upptäckt att det verkligen fanns en glugg på vinden, hade fienderna flytt derigenom, lemnande anföraren åt sitt öde. Pega skurkar! ropade Butler, ryckte sig lös och försökte draga sina pistoler ur bältet, men jag skall dyrt sälja mitt lif. ! I samma ögonblick blef han åter omkullslagen, kastad upp på bänken och hårdt bunden till händer och fötter, så att han blött i vanmäktiga hotelser kunde gifva luft åt sitt raseri. Fru Schröder och hennes dotter störtade nu in i rummet och bönföllo hos öfverste Wesson om nåd för den fegt darrande kolonisten. Vi skola ej göra honom något öndty, svarade öfversten, men han måste följa med oss. Hans öde är i andra händer än