Aftonbladet – 10 februari 1868, sida 1

det så muntert som ett bröllop, sade Schröder. Ansigtet utanför fönstret, som så länge hållit vakt der, försvann i detsamma och Sim White ilade bort på vägen till fästningen. Skall ni det? mumlade han, medan hans långa ben med förfärliga steg mätte landsvägen. Vi skola se till den saken! Nu har jag dig ändtligen fast, du gamla inpiskade tory; jag har icke för ingenting vaktat dig i tre månader. Butler och hans värd fortsatte i inbillad säkerhet sitt samtal. Slutligen kastade sig den förre på en träsoffa, med sin filt under hufvudet och föll i djup sömn. Schröder satt qvar få sin stol, men efter en stund sjönk hans hufvud ned på bröstet, pipan föll ur hans hand och han insomnade också ganska lugnt. Sim White stannade ej ens för att hemta andan, förrän han nådde det lilla blockhuset som hedrades med namnet fästning. Han bultade af all makt på porten; skildtvakterna hörde det ögonblickligen och dörren öppnades varsamt. Vi upp öfverste Wesson! ropade Sim och rusade in, flämtande och uttröttad. Hvad är på färde? ropade ett dussin röster. Torierna och indianerna äro öfver oss, det är alltsammans!, svarade Sim. Väck upp öfversten! Här är jag! ropade en kraftig stämma från ett inre rum. Hvad har händt? Sim beskref i få, men raska drag, det uppträde hvartill ban nyss varit vittne och berättade det samtal han hört. Ni har ingen tid att förlora, tillade han. De äro tjugoåtta stycken, indianer och torier, och den der Walter Butler anför dem. Ufverste Wesson uppgjorde hastigt sin an