Aftonbladet – 10 februari 1868, sida 1

torkade sig om läpparne. Jag har ej smakat en droppe sedan i går. Under tiden hade hustrun hållit på att steka stora skifvor af salt fläsk och rökt skinka, och började med tillhjelp af sin dotter att duka bordet, för att framsätta Butlers måltid. Ett stort fat af den saftiga rätten skickades upp till folket och när allt var i ordning satte sig Butler till bordet, med så ypperlig aptit, som tolf timmars fasta kan gifva en ung stark karl. Håll till godo, kapten,, sade Schröder, köttet är icke så fint, men jag tror nog det skall smaka er, helst efter så lång fastetid. Butler bevisade snart att värden hade rätt, och den sednare satt i god ro och rökte sin pipa och såg med stor belåtenhet att den simpla maten tycktes väl smaka hans gäst, som slutligen sköt bort tallriken och ånyo fyllde sin tennbägare ur rombuteljen. Under hela tiden spejade ett par ögon genom fönstret och bevakade noga hvarje derörelse. Helt sakta plockade Sim, bit ör bit, kittet från en af de små fönsterrutorna, tills den satt alldeles lös. Då hustrun och dottern lemnade rummet och Schröder och hans gäst drogo sina stolar närmare hvarandra och började samtala förtroligt, tog Sim vackert ut hela rutan, utan att nagon märkte det. Sålunda kunde han höra hvarje ord som vexlades. Jaså, ni begriper ej hvad som fört mig hit,, sade Butler och läppjade på sitt glas. Ni ser att jag tagit afsked af min uniformp, tillade han, pekande på den jagtrock han bar, och nu är jag redo till hvad slags arbete som helst. Jag skulle knappt kunnat känna igen er, menade Schröder. Nå ja, vackra fjädrar gör en vacker fågel, förstås; ni ser ut som en af Oss nu