Aftonbladet – 10 februari 1868, sida 1

mellan en öppning på gardinerna. Ingen af de innevarande bemärkte detta. Då Schröder sett den lilla truppen säkert instufvad i vindsrummet, stängde han dörren och kom tillbaka till köket, der Walter Butler kastat sig på en bänk, liksom trött af en lång marsch. Kors, kapten, hvem skulle tänkt på att få se er här, sade Schröder och slog sig ned bredvid honom, medan han, med en flegma värdig hans tyska förfäder, tände sin länga pipa. Ni skulle ändå inte komma öfver en så här oförberedt; ni kunde hafva blifvit knipen så lätt som ingen ting, om jag ej varit slug, och narrat en whig, som var här, att gå sin Väg. Na ja, vi äro i alla fall säkra nu, svarade Butler vårdslöst; för att vinna något, får man väl våga något; jag och mina män ha vari ft rre, just i dessa dagar, kan jag säga er, Schröder. Kors, hvarifrån kommer ni dä? Från Senecasjön, der indianerna nästan hela förra året haft sitt hufvudqvarter. Den gamla drottningen är icke så mycket med nu, som förr, men för närvarande är hon ute igen. Men hvad för er då hit, kapten? Hvad i all verlden tänker ni uträtta här? Ni mäste ge mig något att äta innan jag orkar säga något vidare. Jag är alldeles uthungrad. Skynda dig, gummav, sade Schröder till sin hustru. Men medan hon håller på med maten, kapten, så skall jag skaffa något som skall qvicka upp er, bättre än allt annat, tillade han, ur ett skåp framtagande en butelj rom och ett par tennbägare. Putler slog i ät sig och tömde bägaren i ett drag. Det är af rätta sorten,, sade han och