Aftonbladet – 8 februari 1868, sida 3

att skrämma nervslag på ett halft dussin stae kars riksdagsreferenter. Atminstone kan jag tryggt försäkra att hjertat hoppade upp i halsgropen på en af dem, då den värde talaren, skummande af vrede, vände sig mot referentläktaren. Händelsen har väckt stort uppseende och ryktet om den tappre grefvens bragd har redan flugit vida omkring. Så påstår man att grefven redan fått emottaga tacksägelseadresser från Petersburg, Paris och Madrid, ja, man säger till och med att den helige fadren i Rom tilltänkt honom någon hedersbetygelse. Den bleka hungern är för närvarande mer än vanligt ute på vandring kring vårt klot. Men har han härjat förfärligt i norden, så är han dock ännu förfärligare i södern. I norra Afrika rasar den hemska gästen med en sällspord häftighet och man ryser vid blotta föreställningen då man hör talas om att i staden Tunis på en enda dag 220 menniskor svultit ihjäl. Underrättelser från Amerika gifva vid handen, att nöden och arbetslösheten äfven der är stor, och varna dem som stå färdiga att lemna det fattiga hemmet i fosterlandet, för att i nya verlden söka sitt bröd. Endast i Newyork gå 50,000 personer, utan arbete och följaktligen utan bröd. Afven på landsbygden är ställningen lika svår, och man har exempel på att dugliga arbetare genomvandrat stora sträckor af landet och öfverallt blifvit afvisade, fastän de. erbjudit sig att arbeta utan den ringaste lön. Då vi tala om arbete för ringa lön, så faller tanken ovilkorligt på en resande vetenskapsman, som nyligen af staten erhållit stipendium. Det är f. d. eleven vid skogsinstitutet G. W. Belfrage, som fått sig tilldeladt ett anslag af 1000 rdr för resor i Texas i entomologiskt ändamål, med vilkor att han till naturhistoriska riksmuseum aflemnar 10,000 i Texas insamlade insekter. Han får således 10 öre för hvarje insekt. Lägg handen på hjertat och svara om ni skulle vilja gå under Texas brännande sol och samla insekter för 10 öre stycket? Nej då är det långt bättre att vara resande artist, ty då skördar man både guld och ära. Våra nationalsångare hafva redan hunnit ända ned till Wien och omfattas der med samma värma som de rönte af nordtyskarne. Jackson Haines, skridskokonstnären, slår sina krokar för den tjusta publiken i samma hufvudstad och appladeras af Usterrikes kejsare och erkehertigar. I Warschau sjunger vår landsmaninna, fröken Signe Hebbe, och fastän vi gerna skulle önska att det vore på vår opera hon uppträdde, så få vi ej missunpna de stackars polackarne åtminstone denna glädje, ty de kunna väl behöfva någon som sjunger bort deras SOrger. I Göteborg har man bekransat hr Fredrik Deland. Ute på Lorensberg hade den populäre skådespelarens beundrare och vänner samlat, sig och när Konjander trädde in i kretsen öfverlemnades åt-honom en eklöfskrans af silfver. Tänk hvad de Göteborgarne ändå äro frikostiga när det gäller konstnärer. Icke ett år förgår utan att der utdelas silfverkransar. Bäst är för Stockholmspubliken att vara på sin vakt och med det allra första beställa några dussin silfverkransar till utdelning, ty annars kunde hända oss den malören att våra artister samt och synnerligen fara med extratåg till Göteborg, för att der slå ned sina bopålar. Det efterlängtade Wasa-arfvet (man längtar alltid efter ar lockar nästan hvarannan afton en talrik publik till stora teaterns salong. Hr Hedbergs talang framlyser äfven i detta skådespel genom det rena, flärdfria språket ; men styckets karakterer kunna omöjligt sägas vara lyckligt tecknade. Skådespelets hufvudfel är brist på en handling som drager åskådaren med sig, ty om man också vore okunnig i svenska historien, så skulle man efter hertig Johans monolog i första akten lätt kunna gissa till upplösningen. Författarens föregående arbete, det med rätta så högt värderade Bröllopet på Ulfåsa, står äfven för nära med sin glans och gör att Wasa-arfvets skuggor synas mörkare än de i verkligheten äro. Post-Johnny åker och vänder nere på Dramatiska teatern, men hur skicklig körsven han än är, så synsdet tydligt att han icke kan hålla sig uppe på banan, utan åker utföre med all möjlig fart. Bäst vore att han så snart som möjligt följer postmästar Hallenbergs exempel och rymmer fältet innan han åstadkommit alltför stor balans i kassan. De begge ungdomarne alternera med Johnny, men utan större framgång, ty pjesen innehåller ingenting annat friskt och ungdomligt än titeln. Icke ens de utmärkta artisternas bemödanden, att i spelet inlägga allt möjligt lif, skola kunna rädda de begge ungdomarne från en tidig död. För att hjelpa upp affärerna har man satt upp En egendom till salu. Den är för oss, som för våra fäder, ett behagligt aftonnöje, men har alltför litet lockande för den stora publiken. Högst få spekulanter hafva infunnit sig för att se på egendomen, och om man på den byggt förhoppningar om en fördelaktig försäljning, så har man missräknat sig. Södra teaterns senaste nyhet är Marmorqvinnorna. Det är en titel som kommer folk att rysa, men skådar man de kalla damerna på nära hall, så får man se att de icke äro så hårda som man af styckets titel skulle kunna tro. Publiken har tagit emot marmorqvinnorna med mycken värma, och samma emottagande rönte det lilla skämtet Hon är så lätthändt, som är en rolighet sammanfogad med en särdeles lätt hand. Då ni en afton gått hem från teatern har ni måhända passerat förbi, eller i närheten, af de telegrafledningar som gå söderoch vester-ut. Kanske har ni då också hört ett underligt fantastiskt ljud, som klingat från de elektriska trådarne likt trådarne från en eolsharpa. Atminstone har jag i min inbillning hört dem och genast gissat att de kommo med broderliga helsningar och välönskningar fra, Norge og Danemark. Ofverallt i Skandinavien har man firat nordiska fester och utvexlat handslag pr telegraf. Den senaste festen var i Stockholm på hotlel Phoenix. Detta val af lokal ser ut som en tanke, och den tanken är att den skandinaviska iden stiger upp pånyttfödd I udtunr då tammnnrära nHAAdarla msn