TEATER. Södra teatern gaf i torsdags till förmån för dess utmärkte skådespelare hr Thegerström för första gången Marmorqvinnorna, en från franskan fritt bearbetad komedi med sång i fyra akter med prolog. Om vi ej bedra oss, härrör stycket från en redan något aflägsen tidpunkt, nemligen 1853, och från de bekante författarne Barricre och Thiboust (Les filles de marbre). Oaktadt bearbetningen är stycket alltför mycket franskt, hvilar alltför mycket på franska seder, tänkesätt och förhållanden, för att kunna uppskattas eller njutas af en svensk publik. ess välmenande afsigt är att uppvisa, huru förstörande för alla ädlare instinkter och huru olycksbringande den franska demimonden ingriper i de unge männens och familjernas lif. Vid genomförandet af denna tanke ha emellertid författarne haft svårt att dramatiskt utveckla den, tydligen emedan ämnet är vida lämpligare för berättande än för dramatisk behandling. Endast för en episkt utförlig skildring kan det nemligen lyckas att psykologiskt förklara, hur den unge bildhuggaren Rafael Didier kan fattas af denna bottenlösa, onaturliga passion för en kall och hjertlös lorett och för henne offra den kärlek en öm mor och en älsklig flicka bjuda honom. Nu synes hans hastigt uppkomna böjelse lika svårförklarlig, som dess tvära slut är flyktigt motiveradt. Genom bearbetningen har dessutom stycket synbarligen mist mycket af sin lokalfärg och af pikanta detaljer. Profogen, om tilldrager sig i det gamla Athen och rör ig kring Phidias, Diogenes och Gorgias, är tt fullkomligt öfverflödsverk, som med sin skenbart djupsinniga antydan om marmorqvinnornas benägenhet för guldet i sjelfva verket ej säger nagot. För utförandet står publiken främst i tacksamhetsskuld hos hr Thegerström, som med värme och finess gaf Desgenais, den uppriktige vännens, roll, och dernäst hos hr Warberg och fru Thegerström, hvilka återgåfvo Rafaels, och Marcos ingalunda lätta partier. Afven öfriga medspelande, bland hvilka vi särskildt nämna fru de Wahl och fröken Klefberg, bidraga dertill, att man åtminstone ej med ledsnad åser stycket. Det är för öfrigt smakfullt och präktigt uppsatt; dam-toaletterna synas isynnerhet fullkomligt tillfredsställande hvad fashion och originalit6 beträffar. IIrr Thegerström och Warberg inkallades efter styckets slut. Till efterpjes gafs en liten småsak af Labiche och Martin: Hon är så lätthänd, hvars förtjenst nästan uteslutande beror på hur den utföres. Att hrr Bergström och Lindström samt fruarne Hodell och Bergström ej skämma bort ett lustigt skämt, derom kan man vara säker. Och om äfven ej förtjent af annan framgång, vann stycket en obestridlig succes de rire, som vi ensamt tillskrifva de nelanda