tava, och fienderna utropade: Nu är Sverge förs loradt! Nej, icke ännu,, svarade det svenska folket, och Stenbock vid Helsingborg gaf Sverge rätt. Efter nya segrar försvann äfven denna sista här; ensam, öfvergifven af alla, återvände konungen till sina förhärjade länder. Nu är väl Sverges kraft bruten! Nej, icke ännu, föreningen med Norge kan återställa allt, och plötsligt står konungen med 30,000 man framför Fredrikshall. Han föll, och med honom hans folk; men med stolthet blickar detta ännu tillbaka till denna tid, ty aldrig har en dylik adertonårig kamp mot våld och öfvermakt utkämpats af något annat land, än vårt, vårt fosterland! Slutligen kom en tid, då Carl XII:s tanke, den skandinaviska halföns förening, skulle förverkligas. Kännen I det land, som, då det kunde beulla, ingenting annat fordrade af stamförvandten, än ett fast, ett uppriktigt, ett broderligt förbund? Det var högsint handladt. Det landet, det var vårt land, vårt fosterland! Ännu en fråga; kännen i ett land, som vetenskap och konst och snille gjort ryktbart, trots fattigdom och nöd och köld? Ja, det göra Vi alla, vi älska det så högt, det är ju vårt land, vårt eget fosterland! Se der hvad våra fäder gjort för oss. Nu är det vår tur att handla. Att älska detta land, det är ej nog, hvilken kan se det, utan att göra det? Nej, handla måste vi, om vi ej vilja förspilla fådrens arf. Jag vet allt för väl, att småsinnet vill sätta sin tvångströja på nationen; det låter t. ex. vinningslystnaden sköfla vår största rikedom, våra skogar, och kallar det frihet; hvad värre är, det nekar tid och penningar, att vapenöfva vår ungdom, och kallar det hushållning; ja, det nekar oss till och med att tänka stort om Skandinaviens framtid, och kallar det klokhet. Tänk hvad Gustaf Wasa var för en dåre, i dylika verldskloka ögon, när han, gömd under den fallna furen i Jalskogen, ändock hoppades störta tyrannen från tronen. Tänk hvad Gustaf Adolf var för en fantast, när han med några tusen svenskar beslöt att ryta Habsburgarns öfvermakt; men se, det blef fantasterna som fingo rätt, derföre att det svenska folket gjorde deras tanke till sin, och handade derefter. Ja, bort med dvergalåten, den är för farlig för ett litet folk, den ensam bringar undergång, den passar ej för landet, med de stora minnen och de höga tankar. Stort, och blomstrande och äradt vilja vi hafva det landet och stort och blomstrande och äradt skall det äfven med Guds hjelp blifva. Må dess gamla kära färger ständigt, sekler efter sekler, svaja öfver Nordens fria söner; må tre kronorna i vapnet ständigt tala till Skandinaviens trenne folk om forntids bragd, om framtids hopp. Sjelf soldat, slutar jag nu som den gamle soldaten i Fänrikens marknadsminne: Gud bevare fosterlandet, ringa är allt annat sen. Lefve vårt land, vårt dyra fosterland!