att korvettens befäl bort vara nog talrikt, för at medgifva en mera noggrann tillsyn öfver båtarne bemanning, och ehuru det såsom en felaktig ar ordning skulle kunna anmärkas, att vid ett så kr tiskt tillfälle blott en officer erhållit order vak deröfver att ej obehörigt folk nedginge i tvenn båtar, en order som dessutom icke så meddelats att densamma af denne tydligt uppfattats, vill krigs fiskalsembetet likväl, då utom sekonden. och un derlöjtnant Puke äfven åtminstone en af korvet tens öfriga officerare, löjtnant Nordensköld, syne hafva sökt hindra besättningen att gå ned i bå tarne, samt under den oro och det buller, som ut fartygets brydsamma läge och våldsamma stötnin; emot klippor och sjöar egde rum, en order lätte ligen kan blifva mindre noggrannt uppfattad, e; detta afseende framställa något ansvarspåstående men då med hänseende till den öfverdrifna för skräckelse som vid ett strandningstillfälle unde sådana omständigheter, som här voro för handen så lätt uppstår, och äfven nu synes hafva öfver fallit en del af besättningen, det är af stor vig att räddningsmedel af den äfventyrliga beskaffen het som, under stormigt väder båtar af ifrågava rande slag äro, icke förr än i yttersta nödfall gö ras tillgängliga, kan krigsfiskalsembetet deremo icke undgå anmärka det kommendörkapten Kafl alltför tidigt låtit utsätta båtarne, desto hellre son han långt ifrån att då ännu hafva egt skäl miss rösta om effekten af de nyss förut afgifna nöd ignaler, haft tillfälle förr än båtarne kommo jön iakttaga att lifräddningsbåtar visade sig samt att den för folkets räddning afsedda raketkastningen från land då redan börjat. Det harnemliger af tvenne vittnen, matrosen Svenson och RTR nen Nilsson, blifvit intygadt, att innan båda bå tarne voro utsatta, ett rödt sken, hvilket de för modade härröra från en lifräddningsbåt, visade sig och trenne vittnen, bemälde Nilsson jemte matroserna Rundqvist och Lindblad, hafva berättat, den förstnämnde att åtminstone innan någondera at båtarne var utsatt, raketkastning från land börjat Ett af de afhörda vittnena, kaptenen F. Oster man, har äfven förklarat att han hört sekonden dela hans åsigt om risken för folket i båtarn och att utsigten till räddning i desamma var när stan ingen, hvarföre de först i sista stund, då all annan räddning uteblef, borde användass. Ehuru ransakningen icke med visshet gifver vid handen, huruvida den från land kastade raketlinan blifvit fattad och ombord fästad, innan bå tarne lössletos, vill dock, af det omvittnade för hållande att båda båtarne och isynnerhet. barkassen blifvit från fartyget bortryckta först någon tid efter det raketkastningen från land bör jat, det synas som chefen bort ha haft sig angeläget att, då man vid sådant förhållande med sär kerhet hade sig landets närbelägenhet bekant, och all sannolikhet för besättningens räddning medelst raketapparaten förefanns, antingen åter upptaga båtarne eller, om detta icke låtit sig göra, anbefalla de personer af besättningen, som i båtarne nedgått, att förfoga sig derifrån äfvensom att till deras återupptagande på fartyget vidtaga alla möjliga erforderliga medel. Såvidt af undersökningen kan inbemtas, har någon åtgärd i dessa hänseenden dock icke af chefen blifvit vidtagen; och af hvilken vigt än båtarnes belägenhet, me hänseende till de flera deraf beroende menniskof, varit, vill det synas som chefen icke ens, men de ännu voro vid fartyget fasthållna, tagit behörig kännedom derom. Att likväl en och annan af de i barkassen nedgångna POrSoner blifvit, medelst egen ansträngning och tillhjelp af de ombord varande, hvilkas bistånd han påkallat, uppgen på korvetten synes utgöra grundad anleding för den föreställning, att ett större antal af lem som nu förolyckats skulle, om mera verkamma åtgärder i sådant hänseende blifvit vidagna, kunnat räddas. . Slutligen yttras: Krigsfiskalsembetet som cke förbiser de förmildrande omständigheter om härvid dels i afseende på na ri ;ch dels i afseende på bätarnes föroly örekomma, såsom dels det förtroende, h len antagna engelska lotsen under talrika fi aende sjöfärder förvärfvat samt äfven unler passagen öfver Kanalen från England till rankrike hos ångkorvetten Orädds befäl illvunnit sig, dels ock den förvirring, hvilken uuder mörker, sjönöd och lifsfara å ett fartyg an uppkomma, kan likväl för de försumnelser och den bristande omtanka, hvartill .ommendörkapten Kafle vid förandet at ågavarande kronans fartyg, på sätt nu lifvit visadt, gjort sig skyldig, icke underita att ställa bemälde kommendörkapten till rv; och föranlåtes embetet sålunda vördamt yrka, att kommendörkaptenen Kafe, ör hvad honom i detta mål blifvit till last srdt, må i förmågo af 1 art. 17 och XIV rt. 162 tjenstgöringsreglementet för K. M:ts otta samt 2 kap. 13 af kongi. Krigsarrtiklarne den 31: Mars 1798, jemförd med S af kongl. Cirk. den 26 Nov. 1812, ådöså uspension från tjenst och lön, Idighet för den till belopp f 179,692 rdr 41 öre rmt uppskattade förist, som genom korvetten Örädds förolyeande K. M:t och kronan tillskyndats Hvad beträffar det sätt, hvarpå kor-i ettens öfriga befäl uppfyllt sina g anden, mäste krigsfiskalsembetet anmärka tt ehuru enligt 445 af åberopade tjenstöringsreglemente ansvarsstyrmannen Ö. A. adelius varit pligtig att då lots varit omord låta loda, churu lotsen det ej begärt, ar likväl bemälda Gadelius icke om sådan tvärds verkställande dragit försorg eller gjort emställan, ehuru ångkorvetten med mer än! kaops fart i mörker och tjocka framdrets ot land samt Gadelius varseblitvit ett ljussen som han sjelf misstänkte ej vara fran; igon fyr, yrka att bemälde Gadelius må för enna sin tjensteörsummelse, jemlikt ofvan beropade stadganden i kongl. Krigsartikrna och 1812 års cirkulär ådömas en ma-j ads arrest å högvakt. Deremot då icke utredt blifvit eller med isshet kan antagas, att Fartygets förolycande kunnat genom förenämnde lodning alna, om densamma en i tid och behörien blifvit verkställd, förebyggas, anser k skalsembetet Gadelius icke kunna förpligtas tt K. M:t och kronan genom ifragavarande ceppsbrott tillskyndade förlust ersätta. TT rn 1