got annat än statsrådet F., general M. och professor Geijer. bådana kunna både statsråd och generaler ja till och med professorer vara, att de utan sin titel lätt löpa fara att bortblandas i herrehopen... -Hvad de i Posttidningen anförda namnen angår, så är ingen sådan fara för handen. Ett halft sekels utmärkt och på de högsta platserna i staten pröfvad embetsmannaförtjenst, äfven om den ej vore förenad med den vördnadsvärdaste personlighet och anseende såsom en sjelfständig vetenskapsman af mindre vanlig kaliber, nämnes, skulle man tro, med samma aktning äfven utan allt appendix af förra embetstitlar, och det har aldrig fallit insändaren, som mången gång hört honom talas om såsom helt enkelt F. eller gubben F., in att det kunde vara fråga om en brukspatron eller en kamrer eller till och med en generaldirektör. Samma är förhållandet med den utmärkte militär, hvars namn blifvit utkastadt i en tidningsuppsats, som vore lättsinnig, om den ej Vore sa tungsinnt. Hvad Geijer angår, så kan insändaren upplysa författaren i P. T. att man ej brukar kalla de döde för herre, icke ens i Frankrike, der man sätter ett M(onsieur) tilloch med för sitt eget namn. För öfrigt kunna tycke och smak vara ganska olika, och hvad den officiella tidningens ceremoni nästan finnes vara en oundgänglighet i höflighetsväg, att nemligen icke glömma professorstiteln för sådana namn som Geijers, vill synas insändaren som en stor ohöfiighet. Vår store Fries får väl då hädanefter akta sig att tala om Linnö så legert som han brukar, och i stället lära sig vackert säga framlidne professorn och riddaren von Linne, hvilket vi hoppas att han till undvikande af obehag benäget varder iakttagande. För en nation, hvars språk har den otympligheten att sakna ett tilltalspronomen, hade vi just tyckt att detta enkla herr framför namnet innebär ett stort framsteg. MWVisserligen finnes det några personer som bättre tycka:om att kalla hvarandra herr häradshöfdingen, herr brukspatronen, herr kongl. sekreteraren c., men man hör andra, som älska den personligare formen, och utan ombrage kalla hvarandra herr A., herr B.n, eller herr C., utan allt afseende på den enas eller andras längre eller bredare embetsoch yrkestitlar. Till och med ha vi hört att bland riksdagens ledamöter nyttjas ordet ni ganska obesväradt bland dem som afsky det psmakliga brorskålsväsendet. Hvad grefveoch friherretitlar angår, så har det aldrig fallit insändaren in att anse dem som annat än bihang till namnet, lediga nog att vända i samtal i stället för det saknade illtalspronomen, och man undrar, om ej de lesta upplystare egarne på samma sätt berakta saken. Atminstone har man ej sett några svåra samhällsskakande följder af deras itlemnande vid upprop i landsting och anwrstädes, och den som besöker första kamnarens läktare kan ibland höra huru kamnarens talman i en bred vändning låter undslippa sig ett herr Piper eller herr Sparre, utan att derpå förtjena en lindrig jordstöt. Piderna äro ohjelpliga, och den offentliga moalen förslappad. Hvem kunde tro sina ögon, lå man häromdagen, i en tryckt till konun;en afgifven officiel berättelse, af en ledamot första kammaren i stället för den långa amsan om djupaste undersåtlig vördnad, troiet och nit, läste helt ogeneradt underdånisast Wb Det är ju detsamma som att vända ipp och ned på verlden, draga allt upphöjdt smutsen och kränka och våldföra det heliga — perukstocksväsendet. Nej, låtom oss fortgå på den beträdda anan. Ingen väl uppfostrad grefve eller frierre, tro vi, skall stöta sig på att se ett nkelt herre före sitt namn i en tidningspalt, och stöter han sig, — så lärer verlden ndå ej gå under. När man i andra länder an säga monsieur Guizot, mister dIsraeli, ch till och med herr von Bismarck, så kan og en f. d. professor eller en f..d. excellens fven i vårt land bära att tilltalas som en entleman. Den som något umgåtts med biladt och vettigt folk vet ganska väl att den amhällsklass, som är räddast om bördsoch itelväsendet, är -— lakejernas.