Aftonbladet – 7 februari 1868, sida 2

under det hon genom de långa ögonhåren kastade blyga blickar på Butler för att se om han betraktade henne. Han säg på henne, och såg sjelf glad och lycklig ut. Huru kunde han oc annat? Till och med hans härda hjerta mäste röras af det medfödda okonstlade behaget hos detta barn. Och Thamerot var också lycklig. Hon anade ej att hennes skönhet hade fått en ny makt sedar Butler fatt höra att hon var arftagerska til snart sacdt omätliga rikedomar, hvilka har aldrig kunde hoppas fa röra, utom genom se. För tre veckor sed skulle han blott va skrattat, om någon sagt honom att hon de sig till döds för hans skull; nu var ste klenod, och det irlek, som han ej kunde le än att se hennes kind a det minsta blekare. Catharine såg detta, och hennes hjerta uppreste sig mot den man hon var tvungen att kalla sin son; men Thamerot var glad och obek ymrad. Om det arf, som engång skulle tillfalla henne, visste hon ingenting, och om hon också vetat det, hude hon ej fråzat deri efter; hennes mans kärlek var den enda skatt på jorden, som hon åtradde. Butler såg att Catharines öga följde honom och ett elakt b att hämnas på he ine, födde kanske den a tanken i hans hufvud på den djefvulska plan han redan uppgjorde för att undanrödja detta hinder mellan sig och rikedomen. Just då de sutto vid bordet, utbrast han, utan någon egentlig anledning: Ah, min nådiga svärmoder, jag glömde berätta er att sir John hade hos sig en främVs som sade . och ne in