Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 4

— TITakttagelser å domestieerade fåglar. (Ur Jägareförbundets tidskrift; af A. Rappe, Hvetlanda och Trollebo.) I min ungdom utgjorde det för mig ett stort nöje att uppföda ungar at vilda djur, såsom varg, utter, gräfsvin m. fl. Vanligen blefvo dock dessa djur, sedan de blifvit fullvuxna, ondsinta och farliga, så att jag ej kunde ha dem qvar. Äfven sysselsatte jag mig med uppfödande af fåglar, såsom gräsänder, årtor, ejder, svärtor, skräckor och grafgäss. Hvad angår de sistnämnda, hvilka kläcktes ur ägg, som lades under en höna, blefvo de så spaka, att de vände åter till hemmet, efter att ha gjort långvariga utAykter. Simfågelungarne uppföddes i en kringhägnad damm. Om vintern höllos de instängda, men vallades till vatten emellanåt. Äfven med uppfödande af roffåglar gjorde jag försök. Ett sådant, som anställdes med en örnunge, lyckades ganska väl. Såsom man vet, pläga fångade örnar icke låta tämja sig, men denna blef rätt spak, om han ock emellanåt var vid dåligt lynne, samt trifdes väl på gården, der han hade till sällskap menniskor, hundar och en bunden markatta. Gjorde han utflygter utom gården, så var det vanligen en tjenstflicka, som förde honom tillbaka. Hon måste då påtaga en skinnmössa, för att ej skadas af örnens klor, emedan han helst tog sin plats på hennes hufvud. Bland alla mina fåglar var ingen så rolig och så klok som tranan. Hon sällade sig till sin egare och följde honom troget som en hund. Då egaren kallade på henne, härmande hennes läte, underlät hon aldrig att svara, om hon ock var på afstånd. Gömde han sig för henne, till exempel i en buske, så uppgaf hon höga rop under sökandet. När hon återfann honom, yttrade hon storj glädje genom att dansa och springa, flaxande med de stora vingarne, bära fram torfvor och pinnar, nicka, niga och åter dansa. Ibland var han mycket högtidlig och låtsade vara ond; hon nalkades då med styf hållning och bortvändt hufvud, tilldess hon kom helt nära, då hon hastigt vände sig om, tog min käpp, kastade den i luften och tog den åter samt började sina lustiga språng. Vanligen fick hon vistas vid dammen, der simfåglarne lågo, men bäst trifdes hon på gården bland folket. Hennes föda bestod af säd och bröd samt af smärre fiskar, såsom mört, hvaraf hon kunde sluka ett icke litet antal. År 1864 lades andägg under en höna, som utkläckte två ungar. Dessa, som voro honor, parade sig året derpå med en ankbonde, och kläckte sedan, oaktadt inblandningen, de vackraste andungar. Ett par af dessa ungar sändes till annat ställe, hvarest honan 1866 kläckte en kull, hvilken dock förgicks på utfärderna i en större, nära till gården belägen insjö. Det oaktadt stannade föräldrarne qvar hela sommaren och hösten samt trifdes väl. De sällskapade ofta, dels i sjön, dels i sin enskilda damm, med vilda änder, hvilka derstädes, enär de ständigt voro fredade, visade sig mer än vanligt spaka. I November, då hela sjön tillfrös, flyttade de tama änderna tillika med de vilda. Då de icke ens i en närbelägen å, som ej helt och hållet tillfrös, syntes till, var hoppet att få återse dem ganska ringa, och det var sålunda en glad öfverraskning, när de omkring den 20 April detta år, då sjön började bliren, återkommo till sin vanliga strand och damm, till alla delar lika spaka och hemmastadda, som före bortflyttningen förliden höst. Sedan de någon tid visat sig försvunno de åter. Derefter kom anddraken och gjorde påhelsningar, men honan syntes ej till, så att man trodde att hon gått förlorad. Så var dock ej förhållandet, ty efter några veckor inställde hon sig ånyo och hade då med sig tolf stycken de lifligaste och vackraste ungar. Hon var spak som vanligt och hennes ungar visade sig ock spaka samt åto begärligt de brödsmulor, som utkastades i vattnet. Fem ha gått förlorade, men sju äro nu, i slutet af Juli, nära fullvuxna. Man vet ej hvar de hålla till om nätterna, men om morgnarne komma de fram, hungriga och orädda. Ifall ingen passar på att mata dem, flyger anden upp på gården och påminner derom att frukosttimman är inne. Hon visar sig då helt obesvärad, hvilket ej är förhållandet när hon med ungarne i sällskap anser sig böra öfva tillsyn öfver dem. När hon flyger bort från ungarne, förlägger hon dem antingen i buskar vid stranden eller ock ute på en sten i vattnet, och det tyckes, som de-ej vågade lemna den anvista platsen förrän modren återkommer. I hennes sällskap deremot äro de helt djerfva och gå då äfven fram på gården, samt ha lärt sig att känna igen sina bekanta, hvilkas kallelser de lyda, nder det de e samma andras,