Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 3

Å HU TUTR UL VIDUCWIAIA, VV HLUUGI UNDRAR HYMN I dier der, vid högskolorna, så slagit rot och I vuxit upp, att mogen frukt äfven för de läere skolorna kan derifrån påräknas; så torde Inu, tvifvelsutan, tiden vara inne, att allvarlligt och kärleksfullt se till, om man icke äfI ven åt dessa lägre skolor bör tillgodogöra den I skandinaviska forntidens rikedom af egen-I domligt nordisk bildningskraft, dess kapital Jaf gedignaste språkmalm, dess massa at ljus öfver alla de medborgerliga förhållanden, de I författningar, lagar, seder och bruk, på hvilka l vår nutid hvilar, samt föra lärjungen till det I friska källsprång, ur hvilket, i närbelägna strömfåror, vårt eget och våra brödrafolks språk framflyta. Det torde nuisanning vara tid att se till, om icke det svenska läroveruppenbar misshushållning med egna tillgångar lefvat mest på lån utifrån, som — enligt vår stora bedröfliga svaghet för allt utländskt — konsumerat hufvudsakligen främmande, älåre och yngre bildningsmedel ickeeger i I sade, art från forntida slägten språkskatter med lika bildande, men vida mera uppfriskande och föryngrande skaplynne — språkskatter, som kunna vara för unga sinnen en sund och stärkande näring. den första frågan, om det vill förstå sig sjelf. Och vill folket förstå sig sjelf, så måste det förstå sin forntid, och vill det lära känna den, så måste det hafva insigt i forntidens språk, hvilket just är det klåraste uttrycket, den skarpaste afpräglingen af dess odlingsgrad. Denna insigt bör skolan meddela sina lärjungar, på det att de må framför allt annat på jorden älska sitt fosterland, på hvars grund land är och hvad det kan blifva, böra de lära, hvad detta land har varit, för att från dess forntids häfder insamla både varningar och föredömen. Men då jag så inom elementarläroverkets språkkrets yrkar plats för vårt eget fornspråk, vill jag dermed ingalunda uttränga något af de äldre och yngre utländska språk, som nu ingå i läroverkets undervisningsplan. Vår ställning måste ju vara sådan, att, på samma gång som vi värna vår egen nationalitet, böra vi också minnas, att vår nordiska folkstam är vid sidan af Europas andra nationer en jemnbördig delegare i den europeiska odlingen, och vi måste derföre med hänsyn till de stora kulturfrågorna hafva samma intresse och samma sträfvande, som de öfriga folken i vår verldsdel, måste derföre oafbrutet aktgifva äfven på dessa frågor, följa och i vår mån befordra deras utveckling, men alltid på vårt vis och med bibehållen sjelfständighet. Och i ädelt mensklig mening sjelfständig är icke den, som afsöndrar sig och sluter sig inom sig sjelf, utan den, som både sträfvar att utbilda sig med frukterna af föregående tidehvarfs arbeten, och med öppet hjerta och öga söker det goda, hvarhelst det än må finnas, och som med klar besinning bearbetar och assimilerar det till öfverensstämmelse med sitt egendomliga väsende. Då jag sålunda ämnar föreslå fornnordiska språkets (ler isländskans) inrymmande i våra elementarläroverks undervisningsplan, vet jag väl, att den litteratur, som detta språk erbjuder, icke kan fullt jemföras med de gamle romarnes, än mindre med grekernas; men med dessa litteraturer får ju den efter egentligen s. k. lärd bildning sträfvande ynglingen vid skolan grundlägga, och vid högskolan fortsätta, en ovedersägligen vigtig och fruktbringande bekantskap. Den fornnordiska litteraturen anses emellertid mäta sig med allt det, som andra europeiska folk kunna uppvisa från samma tid, och är rik tillräckligt, telsens allvar och betydelsens djup; den är manlig och kraftfull och högstämd. Och i linguistiskt hänseende och i pedagogisk användbarhet kommer nordens fornsprak de s. k. klassika språken ganska nära: det är rikt på former, det är egendomligt och sinnrikt i sin ordbildning, uttrycksfullt i sina konstruktioner, och rikt på synonymer; det är naturligtvis utrustadt med just den ädla språkmalm, af hvilken vi, när en gång vi gripa oss an med att från vårt språk borttvätta allt det främmande sminket, kunna prägla behöfliga nya ord af bästa både vigt och klang. Och först och sist, detta språk är vårt arf och eget, är den stämma, hvarmed våra förfäder på allshärjartinget häfdade landets frihet; det är modern till vårt modersmål — och vi skola hedra fader och moder, på det att oss måtte väl gå, och att vi, såsom ett fritt folk, länge måtte få lefva på jorden. Att läroverkets språkundervisning begynner med ett gammalt språk, erbjuder, såsom bekant, stora fördelar, och derföre egnar sig fornnordiskan särdeles väl till grundläggning för skolans språkarbeten. I stället för ett, med vårt nuvarande tungomål sidoordnadt germaniskt språk, hvilket nu begynner i läroverkets första klass, och hvarigenom vi i afseende på vår skolbildning, såsom det nyligen blifvit anmärkt, kommit att intaga en underordnad ställning till ett nutida folk, skulle, enligt mitt förslag, komma ett forngermaniskt språk, som är egentliga stamspråket för vårt eget, och som, genom att införa lärjungen i de germaniska språkens föreställningsformer i allmänhet, skall, i sinom tid, befrämja och underlätta studiet af tyskan och engelskan. Om nu fornnordiskan tages till begynnelsespråk, så torde de efterhand inträdande främmande språkens ordningsföljd kunna blifva följande: I Klassiska linien. Reala linien. 1:a året Fornnordiskan. Ba Kride Je Tyskan. 4je —s—-T— ———-— 5:e Latinet. . Engelskan. 6e ——-—— Franskan. 7:e Franskan. dd 8e Grekiskan. —— Je 10:e mm —— -— Vid detta försök till uppställande af språkens ordningsföljd ) må märkas, att samma gtundregel, som i nu gällande skolordnings läseplaner, här är iakttagen, nemligen att, i För hvarje folks sanna utveckling är det! de skola bygga och bo och arbeta, enhvar il. sitt kall, och hvars välfärd är deras egen väl-. färd. För att rätt veta, hvad detta fosterrik på både prosa och poesi, rik på betrakli allmänhet, nytt språk inträder efter ett års ket, som i språkväg alltför länge och under vårt folks eget, men i långliga tider vårdslö-: på samma gång äkta nordisk och verkligt