Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 2

men i denna qvinnas hjerta höjde hväsande sin nacke. Hon tjöt snarare än hon ropade åt sina följeslagare för att uppmuntra dem, kastade sin skalperknif midt ibland de stridande och ropade högt på segertecknen. Striden var förfärlig, ändå rysligare än vanligt, just för det den upptog en så kort tid. . Ljuset, som ännu brann i lyktan, der den fallit, hade ieke blifvit en tum kortare och dock hade mer än tjugu själar ingått i evigheten. Nu! röpade drottning Esther i det hon med egen hand afskar de remmar, hvarmed Butler var bunden och sedan stack sin blodiga knif i skidan. Tagen fatt på deras hästar, sitten upp och följen mig till lägret. De öfriga dröja qvar och döda de sårade, som ännu äro vid lif. Kommen ihåg att hvarje rebells skalp är värd ett stycke silfver och en flaska eldvatten. Framåt! Hon tog den lilla dolken ur sin mantel, stack sin svarta springare i manken dermed och ilade bort med Butler vid sin sida och sitt släp af röda krigare, som en hvirfvelVind genom skogen. En timma senare galopperade de in i lägret. Drottningen steg af sin häst, utan att en skymt af rodnad på hennes kind eller en hastigare andedrägt förraädde det förfärliga arbete hon förehaft. Lika kall och allvarlig som hon nyss lemnat denr stod hon nu isina pisters tält. Brant mötte henne i dörren: ans ögon blixtrade af glädje. Det var hvad jag väntade,, sade han. Bland alla de sex stammarnes krigare fin nes ingen som öfvergår drottning Esther. Ni ser, sir John, att våra hufvuden sitta säkert: segraren är alltid ädelmodig. Nå, Butler, jag väntade inte att få återse er i aftonle Och lemnade min räddning åt en qvinna —l myvken tack! svarade Butivr hermestt.