Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 2

honom och ingen lägre myndighet erkändes: byn. Det var en vacker och rörlig tafla, son låg utbredd för Catharines blickar. Omkring hundrade kanoter, hvardera med en brinnande fackla i förstäfven, lågo, så att säga, slumrande på vattnet. På Catharines befallning hade de hemmavarande krigarne begifvit sit ut för att ljustra lax, och hon satt nu och såg på huru facklorna speglade sig i vattnet; beundran för naturens skönhet hadei afton hos henne en helt annorlunda och mildare karakter än förr. För nägra veckor sedan skull ej sådana känslor som nu kunnat få rum hennes hjerta. Thamerou satt vid henne: fötter och såg — 0 huru längtansfollt! — öfver kanoteina och de flämtande facklorna, bort, långt bort i rymden. Det stackars barnets hjerta var fullt af längtar och obestämd oro, såsom alltid då man ej kar hysa fullt förtroende till ett älskadt föremål De hade suttit tysta en lång stund, båda försänkta i djupa tankar. Moder! utropade Thamerot. Catharine spratt upp, vände sig bort från fönstret och såg med en vänlig blick ned på det sköna allvarliga ansigtet, som nu var upplyftadt emot henne. Nåäväl, mitt barn? sade hon. Är det möjligt — säg mig, moder — kunde han icke komma i afton ? Mitt stackars barnl Hvarför kallar du mig stackars barn, och det med en så sorgsen ton? Är det emedan du fruktar att han icke skall komma ? sIcke derför, Thamerot. Jag tror nog att han innan kort skall vara här. För din skull hoppas jag det. Och blott för min skull, moder? Finnes det i ditt bjorte icke någon körlek för min maket