Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 2

dar af persikoträd beskuggade här indianens låga wigwams och dolde dess föga smakfulla ue Hvad sir William Johnson gjort i ohawkdalen, det hade Catharine Montour med bättre smak och på kortare tid uträttat vid Senecasjön. . Om hon ej i hela sitt Hf uträttat mera godt än detta framsteg i civilisation, hade dock denna olyckliga qvinnas tillvaro ej varit alldeles bortkastad, sedan hon kom till nya verlden. Med sin välgörenhet, sitt guld och den underbara öfvertalningsförmåga, med hvilken hon i rikare mått än någon annan qvinna var utrostad, hade hon kommit mången vildes hjerta att vekna, och förvandlat månget plogland af den tätaste skog till leende åkerfält. Det stora stenhus, som drottning Esther stolt kallade sitt palats, var emellertid den mest impoerande byggnad i hela kolonien. Men närmare sjöns strand och i skydd af en liten lund af ståtliga sockerlönnar, stod en mindre byggning af släthuggna stockar uppbyggd på stenfot, med spetsigt tak och stora fönster, infattade i bågar och försedda med glasrutor. Den ena gafveln täcktes nästan helt och hållet af en ofantlig såkallad trumpetranka, som krupit upp öfver ballva taket, der dess tunga blomklasar lågo i yppig rikedom under alla sensommarens varma dagar. Kaprifolium, vilda klängrosor och murgröna smög sig uppåt den främre långväggen och ett majestätiskt tulpanträd skakade sina guldblommor som ett glittrande regn öfver hela den förtjusande boningen. Det var härifrån som Catharine Montour med sin dotter blickade ut på den stjernbelysta sjön. Drottning Esther och hennes son hade med en del at stammen tägat bort, hvar på sin krigestig. Återstoden af stammen var under Catharines befäl, ty Givegwatahs yngre bruder hade följt