Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 2

Bah! sade Brant och öfver hans drag bredde sig ett småleende. Den man, som låter taga sig af en handfull rebeller, förtjenar inte bättre öde. Jag har aldrig förbundit mig att plocka upp narrar, som falla af hästen i en liten skärmytsling. Män, som gifva sig utan motstånd, kunna gerna vänta på qvinnojelp. Båkta er! sade Butler häftigt. Ni har alltför ofta tillåtit er dylika smädelset. Ni är i alla fall inte lejd för att förolämpa konungens officerare. Lejd! sade Brant; lejd! Ja, lejd, svarade Butler. Bringar någon af ert folk in en skalp, som ej uppväges med guld och silfver? Flera ord vexlades ej mellan dessa båda män, men deras ögon möttes och sade dem att dödlig fiendskap härefter roåste herrska mellan dem. Dock sofvo de under samma tält till solen gick upp. Sextende kapitlet. Stjernorna speglade sig i Senecasjöns lugna yta; de strålade lika klärt öfver blodiga strider, som dem vi nyss lemnat, och fredliga uppträden, som dem till hvilka vi nu vända OSS. På stranden af sjön låg Catharinestown, Shawnie-byn. Dess belägenhet var förtjusande. Hela landsträckan mellan stranden och byn var på det omsorgsfullaste odlad; fruktträd stodo nu i täta lundar, der jerneken och hvitboken hade fallit. Om en skogspark här och der blifvit lemnad orörd hade det skett på Catharine Montours befallning, ty det var hennes fina smak och omätliga rikedomar; som gjort öknen till ett paradis och skapat skönhet och ordning öfvermliv: köfealer af rike vinrankor och hm