Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

—! xX 2Xu———————Just som han såg upp mot den stjernströdda himlen för att finna någon ledning för den kosa de borde taga, hördes ett hastigt larmrop ur skogen. Facklor lyste upp träden och i ett ögonblick voro de omgifna af sina förföljare. Den här vägen, ropade Brant; de äro öfver oss Han dref sin häst in i skogen, tätt åtföljd af de båda engelsmännen. Butler kom sist; hans häst halkade på bäckens branta strand ch gick öfver med sin ryttare. De båda andra flydde utan att ana hans missöde, och innan hän hunnit befria sig från sadel och stigbyglar, stodo förföljarne omkring honom. Ar det baroneten? frågade en af dem. De lyste med facklorna på hans ansigte och ropade alla på en gång: Torykaptenen Butler! — Bind honom säkert baral Butler sträfvade att göra sig lös, men blef ögonblickligen öfvermannad; hans händer bundos och han sjelf lades öfver ryggen på en häst och fastsnördes der med starka band. Efter en kort öfverläggning uppgafvo soldaterna hvarje försök att gripa sir John och vände tillbaka den väg de kommit, med fångeh midt i truppen. Då de andra båda flyktingarne efter en stund höllo in sina hästar för att låta dem pusta ut, varseblefvo de först att Walter Butler saknades. De hafva tagit honom! utropade sir John. Den narrn! sade Brant föraktligt; chan förtjenar hängas, men det var ledsamt att han blef fången; drottning Esther tycker om honom, och jag ville hellre möta en hel armå än råka ut för hennes tunga, då hon får veta hvad som händt. Men vi kunde ju icke hjelpa dets; sade