EEOMOMIS Nisstag. Ilr riksarkivarien Nordström begärde oc erhöll rum i Aftonbladet den 25 Jan. för en artikel, kallad genmäle. Trogna var vana att villigt lemna plats för allt som kan bidraga til utredandet af vigtiga fragor skyndade vi att villfara insändarens önskan. Då emellertid vi för dagen ej medhunno ingå i något svaromål, ätergifva vi berörda insända artikel ännu en gång och hänskjuta tillitsfullt till vara läsare att bedöma, hvem som begatt misstag och hvaruti dessa bes Den insända artikeln lyder sålunda: Uti frågan om de skot: bankern eko Aftonbladet för den 20 dennes en ar el, hva bland annat yttras: En bekant penna i Dagligt Allebanda, f. d. medlem af en finanskomitå, har behagat nedskrifva: Ännu i dag erkännes Skotlands banksystem vara ett mönster, just derför, att vid dess ordnande och verksamhet kor sen ingått och verkar s en bestämmande princip. Ett sådant system — — — — — — — ömsesidigt medel till goda biträden; och tillägger artikelförfattaren derefter: Då vi nu visat, utt konkurrensen het och hålet saknas inom det skotska banksystemet, att detta system, en stor koalition, icke sedan år 1845 meduifver nya sjelfständiga bonkers upprättande, och att det skotska banksystemet således icke är något mönster, hvarken i anseende till upp låningssältet eller banlksedetutgifningen. hvaremot etc. (Kursiveringen i af insändaren utförd.) De först citerade orden äro hemtade från ett anförande af undertecknad till ett betänkande rö rande vårt bankväsende, som komiten i Juni 1869, och man kan således ej gerna misstaga sig på, att det är honom artikelförfattaren velat utpeka 1). Han anhåller derför få förklara, att han uti Nya Dagligt Allehanda icke skrifvit ett ord om de skotska bankerna 2) eller ens någonsin der sett någon egentlig artikel i detta ämne 3). De ur undertecknads anförande citerade orden hänföra sig icke till frågan öm sedelutgifningsrätt för bankerna, utan deremot till den, hvilketdera vore mera gagneligt för ett land. antingen en eller några få banker med stora grund fonder, eller ock frihet för de enskilda att stifta sådana efter omständigheterna, under iakttagande af derom i allmän lag fastställda vilkor och förbehåll. Det var det senare alternativet undertecknad då omfattade och till hvilket han allt sedermera bekännt sig. Artikelförfattaren borde allraminst vara okunnig derom 4). Beträffande frågan om konkurrensen, torde en så skarpsynt finansman, som denne artikelförfattare, icke behöfva erinras om, t bankrörelse kan af ett bolag med fördel bedrifvas, uta sedelutgifning 5), och således att en inskränkning eller ett upphäfvande af den se rättigheten icke i följd deraf inverkar på sjelfva rättigheten att stifta bankbolag. Förbiseende detta har artikelförfattaren begått ett anmär tag, då han, tydligen i afsigt att tillskrifva undertecknad en felaktig uppgift i afseende å konkurrensen, mot honom anmärkt t det skotska banksystemet icke sedan medgifver nya sjelfständiga bankers upprättande 6). Det rätta förbållandet är, att genom den till reglering af joint-stock-bankerna i England år 1844 den 5 September utfärdade akt den regel fastställdes, att ett bankbolag, bestående af Here än sex personer, icke skulle ega idka bankrörelse, utan att bafva dertill erhållit kungligt patentbref, då deremot för ett bolag af eller färre personer, enligt en lag af år 1705, en vanlig licenz var och är tillräcklig. Genom den för fnglands bank äfven år 1844 den 19 Juli utfärdade bankcharter-acte, hh enom, jemte mycket anns hela sedelutgifningsråtten reglerades, blef det åter bestämdt, att ingen efter den 6 Maj samma år upprättad bank skulle v berättigad att utgifva banknoter eller sedlar. Häraf är klar, att genom 1