Aftonbladet – 3 februari 1868, sida 1

Men hon nämnde aldrig ert namn, herr Murray, sade baroneten. Kanske hon icke visste det, svarade Murray. Hon kunde hafva gjort detsamma för ämlingar; det finnes icke1i verlden en qvinna i stånd till större sjelfförsakelse än hon. Jag skulle mena att uppoffringen var icke så stor ändå, sade Butler skrattande och med en menande blick på sin värd. Efter sir Johns beskrifning var ju indianen en riktig Apollo — Tig! utropade Murray ändå skarpare än nyss. Ett smädande ord ännu om grefvinnan här eller annorstädes och jag skall ställa er till ansvar derför, strängare än ni någonsin kunnat drömma om. Med dessa ord steg han upp, lade sin hand på Butlers axel så tungt att denne måste böja sig, bugade sig artigt för sir John och gick hastigt ur rummet och utför trappan. Innan hvarken Butler eller sir John hunnit hemta sig från sin förvåning, hördes hofslagen af en häst på gärden och landsvägen, tillkännagifvande att Murray helt hastigt lemnat slottet. Nå, på min ära, det här är ju en tragedi! utbrast Butler. Hvad, för djefvulen, har jag gjort för att väcka en storm som denna ? Vanlig höflighet och känsla för det p sande,, sade sir John, för ett ögonblick verväldigad af sina bättre känslor, borde hafva hindrat er från att i så tvetydiga ordalag yttra er om någon qvinna, minst om den som är er hustrus moder. Godt, godt, låt den saken hvila, svarade Butler. Vi skola ej gräla derom. Jag har ingenting att klaga på grefvinnan af Granby. Slägtingar borde alltid komma öfverens, fortfor han med en viss stolthet, som om slägtskapen gaf honom återskenet af namnets