Aftonbladet – 3 februari 1868, sida 1

vifvit sitt löfte och inga böner kunde förm: henne att vika deri sir William, som el. est ej var mycket blödsint, bad henne met rar i ögonen afstå från sitt beslut; frun timren, som fyllde slottets rum, greto son barn, men hon stod fast; jag tycker mig ännt höra hennes stämma, när hon svarade presten. Hon blef ju vigd af en prest, då!, utbras Butler och kastade knifven i bordet så at det klang i glas och tallrickar. Hon hade lofvat att blifva höfdingens hu stru, och som kristen kunde hon ej hålla sit löfte annat än efter de kristnas lag! Hau hade samvetsgrannt uppfyllt de vilkor hoi alagt honom; hon uppfyllde sitt löfte lik: noga, svarade sir John. Hvilka voro dessa vilkor? frågade kom missarien och hans stämma blef allt hesar och hesare. ; , ta fångars räddning från bålet svarade sir John. Tre fångar — tre? utropade Murray. Ja, en man, hans hustru och deras barn tagna på kanadiska gränsen. Och när skedde detta? frågade Murray Sir John nämnde tidpunkten liksom i för bigående; han slog just i ett glas vin åt si; och märkte icke med hvilken oro hans gäs äntade på svaret eller huru djupt han upp rördes dera Slutligen såg han upp— hvarje drag i han ansigte darrade af inre rörelse — glädje, ån ger, smärta och okuflig segerfröjd stridde der Mina herrar,, sade han och såg först på sir John och sedan på Butler, det var ja; — det var min hustru och son, hvilkas li orefvinnan af Granby genom detta offer räd. dade. Tills i afton var jag okunnig deron — jag visste ej ens att hon ännu lefde. De bör ej förundra er att jag blef upprörd vi denna underrättelse,n