Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 2

Catharine såg på det sköna, bleka ansigtet med outsägligt deltagande; hon förstod nu den sorg som gjorde det så pinsamt vackert. Nej, mitt barn, hos dem är det icke medlidande, utan tillbedjan och vördnad, sade hon. pDet, som du anser som ett lyte, betraktas af dem som ett insegel på helighet och oskuld, som den store anden gifver sina utvalda. Hos dem är du och de som likna dig, äro ansedda nästan som englar. Denna vidskepelse skulle alltid kunna innebära en räddning; men den tid skall komma, då äfven den icke skall vara nog för att skydda dig. Huru! Indianerna skulle då döda mig, är det så? utropade Mary. De äro vildar och svåra att styra, Svarade Catharine; men jag tror ej att någon mensklig varelse skulle kunna vilja göra dig något ondt, du, som är så god och så värnlös.c Ni tror då att de icke skulle vilja döda mnig? såde Mary med ett uttryck nästan af aedslagenhet. Du säger detta så sorgset, barn — som om du skulle önska att dö, sade Catharine. Nej, jag vågar ej önska mig döden, svårade Mary, men om indianerna gerna ville löda någon och någon måste offra sitt if, så kunde ingen finnas, som vore så redopogen att dö, som jag. Detta är förfärligt,, sade Catharine och Irog Mary ned i sin famn. Jag. önskar att missionären eller någon annan, som unde det, vore här för att trösta dig. Jag örmår det icke. Och dock är Gud mitt vittne att om jag med offret af mitt eget lif unde befria dig från din sorg, skulle jag ej tt Ng betänka mig. Pror du mig, nitt barn? Ack ja! Men är detta kärlek eller medidande?