Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 2

Det är mina indianer, sade hon brådskande; de blifva otåliga öfver mitt långa dröjsmål — jag måste gå nu, eljest komma de hit för att söka mig. Men ni går ju icke långt, icke för alltid ? sade Mary. Jag har blott sett er två gånger i mitt lif, men det tyckes mig att en blytyngd faller på mitt hjerta, när jag tänker på att ni kanske aldrig kommer åter. Jag skall återkomma, var viss .derpå, sade Catharine. Huru och när är det 5 omöjligt att säga, men lita derpå — jag ska återkomma — vi skola återse hvarandra och det till bådas vårt bästa. Men snart, sade Mary, 0 säg att det skall blifva snart! Jag kan det ej, svarade Catharine; det är osäkra tider nu i gränsbygden och de kunna blifva ändå värre; men om faror hota skall jag ej vara långt borta, var säker derom. Och blir det icke också farligt för er? sade Mary och såg upp så ömt och hjertligt till Catharine. Visst icke, mitt barn, svarade hon; men du och invånarne i denna dal skola alltid vara utsatta för faror. Vänta — vik upp din klädningsärm — öppna det här armbandet — här är låset — just sål Mary vidrörde låset och i samma ögonblick rullade en af juvelormarne från Catharines arm, som om den varit lefvande;. hon fästade den omkring Marys arm, strax nedanför armbågen och låset slöt sig med ett ljud, som nästan liknade en hväsning. Denna skall vara ditt skydd, sade Catharine ifrigt. Det finnes ej en enda shawnie, som ej anser detta tecken heligt och ej heller någon af de sex stammarne, som ej skulle beskydda dess bärare; behåll det på din arm natt och dag tills vi återse hvar