Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 2

Åro dessa tankar så besynnerliga, att ni undrar derpå? frågade Mary. Ja, svarade Catharine, nu äro de mig främmande. Låt dem icke vara det härefter, jag ber er,, sade Mary. Om ni jagar dem bort, som jag gjorde förr, så är det som att jaga en från sin dörr. Jatharine gret öfverljudt och snyftade; det var första gången på många; många år. Då de klappa på ert hjerta, fortfor Mary, så släpp dem in, ty de äro godt sällskap, och — det bästa af allt — hålla så mycket bekymmer ifrån: 0ss. Ack! sade Catharine och dolde ansigtet i händerna, det är längesedan sådana tankar kommo till mig. Detär derföre att ni hållit dörren stängd för dem, men den: är öppen nu — eljest skulle ni ej gråta så, sade Mary; milda tankar följa alltid med tärarne. Catharine satt med hufvudet lutadt i handen; hon kunde ej förstå huru tårarne kunde så tätt falla från hennes ögon, eller huru ett barns stämma kunde ega en sådan makt att väcka så ömma känslor i hennes hjerta. Hon, som hade varit jernhård, kände icke igen sig sjelf när hennes verkliga natur kom tillbaka. Mary blef orolig öfver hennes långa tystnad. Har jag förnärmat er, höga fru? sade hon och lade blygt sin hand på Catharines. Förnärmat mig! utropade Catharine, 0, nej Ack, se då upp igen, bad Mary; när ni böjer er så der, falla skuggorna så mörka omkring er, likt en sorgdrägt och det kyler så att se på. Hör! Hvad är detta? Catharine sprang upp, ty ett klagande skri, som af ett såradt radjur, ljöd från andra stranden.