Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 2

Medlidandet är en mild och varm känsla, mitt barn, men det skulle ej kunna föra till ett sådant offer. Kärlek, hjertlighet, känslighet — jag vet ej hvad det är; men jag svär dig det, Mary Derwent, Tu tjugu år har jag ej känt mitt hjerta svälla af känslor som dessa — icke en gång då min egen dotter först lades i min famn. O, detta är kärlek, det är verklig kärlek ! utbrast Mary utom. sig af glädje och lindade sina armar om den stolta indiandrottningens hals. Jag tror — nej jag är viss på att detta är kärlek. Gud må veta att det är någon helig känsla, som oförvarandes kommit öfver mig, sade Catharine med värma. Ja, ja, kärleken är en helig känsla, hviskade Mary. Men detta är ju första gången vi. se hvarandra ? ; Är det? Jag kan ej minnas det riktigt; men jag är viss på att vi aldrig hädanefter skola vara främmande för hvarandra — att vi aldrig i hela vårt lif varit det fullkomligt. Först var jag blyg för er; men nu skulle vilja följa er som en tam dufva, som ni ibland ville mata med egen hand och gifva våckra smeknamn. Jag skulle allrahelst vilja vaka öfver er om natten och. hålla allting så tyst omkring er, så att ni skulle drömma jufva drömmar.. Den sköna flickan, er dotter, skulle ej, kunna vårda er-ömmare än jag ville göra. Ar icke detta också kärlek? Det är något mycket ljuft, något himnelskt, barn; och jag sörjer den stund, då let skall vara förbi. Och dock måste det... Måste!, afbröt Mary, hvarföre! ; Emedan allt skönt måste förgå, svarade Jatharine; kärleken, som allting annat; in-. senting är beståndande här, Men dero, sade Mary, pekande upp