Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 2

säkert ingenting att frukta och icke mycket att sakna; men. det oaktadt voro tårar nära de 2 a sköna ögon hela dagen. Hon längtade att få dölja sig i någon enslig vrå och gråta bort all sin inbillade oro. Den hvita indiandrottningens. bild stod beständigt för hennes inre syn; hon kunde icke med hela sin viljekraft förjaga den; den kom som skyggan af en underlig dröm och tog hennes tankar i besittning. Hon gick emot aftonen ned till källan. Hundrade gånger förr hade hon suttit der, men aldrig med en sådan beklämd känsla i hjertat som nu, eller så blek och full af oroliga aningar. : Solen sjönk långsamt — än göt en mörkröd färgton, än ett guldskimmer sin varma glans mellan trädens kronor. Men skymningen segrade snaft, och med dunklet omkring enne tilltog dysterheten i Marys sinne. Det föreföll. henne som om hon suttit .der och väntat på sin egen begrafning — sjelf den enda sörjande vid sin bär. Huru ofta hade hon icke suttit här med Jane och Edward Clark och lyssnat till deras röster och samtal, hvarvid de stundom tycktes glömma att hon ens var närvarande. Ilon hade länge anat att han älskade Jane — och Jane hade :dock så lätt kunnat kasta bort denna varma kärlek —, ett par smickrande ord, ett obestämdt löfte om storhet och prakt hade varit nog, Och ännu var Bdward, för ögonblicket åtminstone, glömd; Jane skulle gerna gifvit hans kärlek åt Mary, lika vårdslöst som hon hade kunnat kasta,en vissnad krans i hennes sköte. Och likväl, huru trofast hans kärlek var, skulle ett enda ord från Mary säkert vända hans hjerta från hennes syster med en vedervilja, större än denna tillfälliga obeständighet måhända förtjenady. Men svrgsen öfvergifven, som