Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 2

dessa båda qvinnors hjertan, eljest i allt så olika, Ru slogo af samma känslor — hos den ena väckta af minnet, hos den andra af den närvarande, för henne alltid så tryckande verkligheten. Utan att tänka derpå lade Catharine sin hand på Marys vackra hufvud. Stackars barn! hviskade hon; jag förstår väl huru ni lider. Nej, nej., sade Mary. Den som är så lik en drottning, kan ej känna detsamma som jag; det har jag aldrig hoppats. I hela vida verlden finnes det ej en flicka som liknar mig. , i Och är ert hjerta så tungt? År ni så allena i verlden ? frågade Catharine, i det hon satte sig på en sten framför Mary och vänligt tog båda hennes händer i sina. Ni ochjag borde hysa deltagande för hvarandra, ty framför er ligger samma törniga bana, som jag har vandrat. Samma utbrast Mary. Onej, min fra! Ni vet icke hvad det vill säga att gå genom lifvet med böjdt hufvud, utan att våga se upp på någon, och dock med hjertat varmt och fullt af kärlek liksom andras. . Arma barn — plågar dig denna tanke så? Ar ditt lidande större än mitt har varit — och: du är ändå så tålig? sade Catharine, utan satt märka det öfvergående till en ömmare och förtroligare benämning då hon tilltalade den unga flickan. Har ödemarken ingen vrå, der menniskohjertat kan dölja sin smärta ? fortfor hon. . Jag vet icke, svarade Mäåry. Det är som om jag aldrig kunde dölja mig: alltid söker man upp mig och ser på mig så. Jag tror det finnes ingen annan säker tillflyktsort än grafven. Catharine kunde ej svara, ty hon gret. Arma barn, sade hon såutligen, huru skall jag kunna trösta dig?5 (Forts:)