Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 2

person, hvars obetänksamhet redan uppretat ett icke så lättretligt lynne; men jag sökte er, emedan min dotter sade att ni var god — talade om ert verkliga, uppoffrande mod, och er hjertlighet emot henne. Jag ville tacka er och jag ville varna er, ty om Thamerot skulle ännu en gång härifrån blifva förfördelad eller förolämpad, sväfvar en stor fara öfver er familjs hutvuden. Ack, jag vill hellre dö än tro att något sådant åter skulle inträffa, sade Mary med. mildt allvar. Min syster är så ung — och hon är så vacker att hon icke kan vara nöjd med att ega ett enda hjerta, såsom den som icke har ett tilldragande yttre skulle vara. Detta är blott ett infall, en dröm af henne. Jag är viss på att ni också skulle tro det, om ni kunde se huru ömt hon är älskad — af någon, som är Walter Butler så oändligt öfverlägsen i allt. X Er syster är således älskad af någon annan ? frågade Catharine, och kanske till och med, förlofvad? Ålskad — ack ja! svarade Mary med så ljuft svårmodig stämma att Catharine Montours stolta hjerta darrade dervid; och jag tror att de äro förlofvade. Ni vet — det vore ju omöjligt för honom att vara så mycket tillsammans med Jane och icke önska att få henne till hustru. Och hon kan naturligtvis icke låta bli att älska honom — hvem skulle kunna det? De sista orden utsades med en suck, så djup och hjertslitande, att Catharine Montour så när brustit i gråt dervid. Hennes lif i skogsöknen hade aldrig förmått döfva eller afslita den sträng i hennes hjerta, som nu vibrerade; den var lika känslig som någonsin. Hon förstod allt hvad Mary måste lida, och minnet af egna smärtor medförde ett så djupt ych ömt Utltaparde, att för ett ögonblick ; i i