Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 2

Sett mig, barn? Och hvar då?, frågade Catharine. På berget der nere vid stranden, när ni talade vid Walter Butler. Och ni hörde vårt samtal? Ja, jag kunde ej hjelpa det, svarade Mary. Innan det var möjligt för mig att komma derifrån, hade ni sagt allt. Ni vet då att han är min dotters make? Jag vet att han är gift med en ung indianska — det är då er dotter? sade Mary. Missionären sade mig att han hade vigt dem, men intet mera. Och er syster — det var om henne jag egentligen ville tala, det var henne jag ville varna — visste hon detta? Hon vet det nu, svarade Mary. I går afton likväl fann Thamerou, min dotter, Walter Butlers brud, er syster och honom här, just på detta ställe, och henne färdig att fly med honom! utropade Catharine. Jag vet det, sade Mary bleknande och böjde hufvudet af blygsel som om hon och icke Jane varit felaktig; jag vet det — men det är alldeles förbi nu mellan dem. Var icke så säker derpå, mitt stackars barn, sade Catharine vänligt; det gifves ingen. säkerhet mot förräderi och falskket. Men om ni redan är underrättad om att Walter Butler är fästad genom hvarje lagligt band, som kan för lifvet binda tvenne menniskor, är mitt ärende här till hälften uträttadt. I går afton kom min olyckliga dotter hem till lägret utom sig af smärta och svartsjuka. Jag vill icke dömma er syster hårdt; öm hennes dårskap gör mera ondt än andras elakhet, är det dossutotn icke ert fel. Min afsigt var blott att bedja er varna henne för den fara hon trotsar. Jag har ingen böjelse att semmanidfa med un