språk dolde sig den varmaste önskan att få förlåta honom. Hvad skall jag säga, Thamerou? frågade han. Behöfvas väl förklaringar mellan dem som älska hvarandra så som vi? Hon räckte honom sin hand — hon tog begge hans händer och lade dem emot sitt hjerta, så att han skulle känna huru hårdt det slog. Butler kastade en triumferande blick på Jane. Det fröjdade honom att hon skulle se huru denna modiga unga qvinna böjde sig för honom, huru hon höll honom kär och genast var redo att förlåta honom. Kunde ni tro, min herre, sade han och förde sin brud fram till missionären, att någon man kunde på allvar söka en annan, då en qvinna som denna, tillhörde honom? Stackars Jane! Hon var icke vuxen denne motståndare och brast helt enkelt ut i tårar af harm och sårad fåfänga. Detta var henne en helsosam lexa, som ingen önskade göra mindre fruktbärande genom att med tröstande ord försvaga intrycket deraf. Thamerou stod tyst bredvid sin make. All hennes medfödda blygsamhet hade äterkommit och nu längtade hon, som en lössläppt fågel, endast tillbaka till sin bur. Missionären svarade icke. Han tycktes hafva glömt hvad som föregått och stod föra djupad i betraktandet af detta sköna ansigte. Himlen vare lofvad om jag kunnat bespara henne åtminstone en smärta! sade han halfhögt, liksom till svar på någon tanke, väckt vid åsynen af den unga brudens skönet. YT RN