en vild katt. Det var icke det ringaste allvar i hela saken, det försäkrar jag er på mir heder. Under hela detta samtal hade sårad stolthet hållit den unga hustrun på afstånd frår mannen; men nu närmade hon sig och hörde hans sista ord. IIon drog djupt efter andar och lyssnade. Mänljuset föll just nu på hennes ansigte. Mon var blek, men mycket vacker, der hon stod; hennes ögon lyste son stjernor af det nyväckta hoppet i hennes hjerta. Hvarje rörelse af hennes smärta gestalt påminte om hennes faders slägte. Med hela spänstigheten i ett barns sinne återtog hon genast sitt fordna jag. Butler var angelägen att få hämnas på Jane, bevisa hvad han nyss sagt till missionären och blidka sin vredgade brud. Med en af de hastiga öfvergångar i lynne och sätt, som stundom gjorde honom nästan oemotståndlig, gick hon emot Thamerou, räckte henne båda händerna och sade: Nå, är du straffad nog nu, min vilda fågel? Trodde du att jag ej såg huru du hela tiden följde efter min kanot? Derförutan hade jag längesedan varit i fästningen. Ser du, barn, hade det ej varit för min låtsade vrede, så hade du ju dödat den der enfaldiga flickan och fått hvarje patriot i dalen till din afsvurna fiende. Hon stod och såg på honom; stoltheten smälte bort ur hennes ansigte och hennes läppar darrade. Thamerou är som den hvita blomman på klippan; den slår ut sina blad vid sommarregnet, men sluter hårdt tillsammans då åskan kommer,, sade hon slutligen. Tala åter, så att hon vet huru hon skall SVara. Butler märkte att hon darrade från hufvud till fots han förstvd att under detta bill