knappast hafva följt honom till stranden, Hon hade från barndomen lärt att med djupaste vördnad betrakta missionären, och drömde ej en sekund om att betvifla hans ord. Hon steg upp och sköt harmset Butler åt sidan, samt lade armen om sin systers hals. Gå till er hustrw, sade hon skarpt och föraktligt; hon är endast alltför god för er. Det gör mig ondt om henne, men jag föraktar er. Ett vackert öde ni ville bereda mig! Nej, bevars, min lilla vän, svarade han; men du är sjelf vacker, eljest hade jag visst icke gjort mig något besvär för din skull. Det är rätt bra som det är. Till sluts hade det kanske blifvit mera obehag af detta än nöje. Eller vinst också, sade missionären, med så pass sarkastisk anstrykning som det någonsin var honom möjligt att gifva sin milda stämma, Kom ihåg att för närvarande är jag er stackars hustrus förmyndare; våga att yttra ett enda hårdt ord till henne och den Vvexel på sir Johnson, som ni erhållit, skall blifva värdelös innan morgonens sol gått upp. Jag skall åter lemna julvelskrinet: till den höga dam, hvars frikostighet ni missbrukat, och jag skall säga henne hvad hon bör skrifva till sir Johnson. Guld kan ej återtända den kärlek som skulle utgöra detta stackars barns lycka, men det skall åtminstone rädda henne från att blifva illa behandlad. På min ära, gamla herre, ni borde som advokat slagit er ned i rödskinnens ide, der uppe, sade Butler. Jag trodde att bön och predikan var ert kall, men ni är bra sträng emot mig för detta oskyldiga spratt. Jag ville bara retas med den lilla puckelryggen der, som hur förföljt mig hela veckan, fikt