Aftonbladet – 29 januari 1868, sida 1

a oa. FEN ee Inad att framkalla en ej ringa uppmärksamet. När valen skulle ega rum till första kam maren, syntes man vara allmänt ense derom att fienderna till den nya författningen icke borde inväljas och att, om undantag från denna regel skulle ske, sådant endast borde ega rum för sådana eminenta förmågor, hvilkas närvaro i riksförsamlingen innebure en illustration för densamma och väsentligt kunde bidraga till en allsidigare pröfning och utredning af ärendena. Det torde emellertid neppeligen kunna för allvar påstås, att grefve Erik Sparre bör räknas till denna kategori. När landstinget i det län, der han är landshöfding, med ett ringa röstetal valde honom till folkrepresentant för nio års tid, så gjorde de dermed hvarken det allmänna eller serskildt första kammaren någon tjenst. För skams skull bibehållen såsom ledamot och ordförande i lagutskottet, der han med hjelp af sjelfskrifvenheten och sitt höga riddarhusnummer hade presiderat under de sista ståndsriksdagarne, har han förstått vidmakthålla det inflytande som utskottsledamöternas undfallenhet lemnat åt ordföranden, och man skall framgent, såsom hittills, ha honom i väsentlig mån att tacka för, att en mängd nyttiga och nödiga lagreformer bli tillbakavisade eller affattade på ett sådant sätt, att .Ide icke kunna sanktioneras. Enligt vår uppIfattning är det få representanter, hvilkas verksamhet varit så menlig för den sunda och naturliga samhällsutvecklingen som hans. Härtill kommer, att han har högst egendomliga begrepp om decorum, hvilket uppenbarat sig, icke blott vid tillsättandet af åtskilliga befattningar inom utskottet, utan också vid de offentliga förhandlingarne inom representationen, senast vid gårdagens samI manträde inom första kammaren. Om grefve Erik Sparre är mycket ond på svenska pressen, så är det en sak, som ingen kan förmena honom och som ingen heller kan förundra sig öfver, då man vet att hvarje äfven den lindrigaste och mest befogade anmärkning i tidningarne vanligen plägar hos den, mot hvilken anmärkningen göres, framkalla bitterhet. Pressen har också varit försatt i den obehagliga nödvändigheten att ganska ofta sysselsätta sig med grefve Erik Sparre, icke blott för att bemöta och granska hans politiska uttalanden, utan också för att i någon mån gifva uttryck åt den allmäuna mening, som gjort sig gällande i afseende på åtskilliga förhållanden som varit föremål för offentlig rättegång t.ex. den Brogårdska bränvinsbränningshistorien. Vi förundra oss sålunda icke om grefve Sparre så vidt han kan begagnar tryckoch talfrihet, för att gifva luft åt sin animositet; men det synes oss dock, att han, efter så pass långt deltagande i det offentliga lifvet, borde ega någon urskilning i afseende på tid och ställe, der han kan gifva luft åt sina personliga känslor. Då han för några år sedan, vid landtbruksmötet i Carlstad, i ett skåltal gjorde ett häftigt utfall mot pressen, så var det visserligen för tillfället högst opassande och uppfattades äfven så af alla de närvarande, men till någon ursäkt lände då, att det skedde efter suptn och under en mycket upprymd sinnesstämning och att en närvarande representant af pressen, som särskildt var apostroferad, hade tillfälle att besvara grefvens utgjutelse. Någon sådan ursäkt kan icke göra sig gällande i afseende på grefve Sparres prostitution i går inför första kammaren. Vi anhålla att man för ingen del måtte missförstå oss derhän, som skulle det icke kunna vara på sitt ställe och tillständigt att äfven inom representationen klaga öfver pressens beskaffenhet, om man dertill anser sig ha anledning och om ett uttalande derom står i sammanhang med det ämne som är å bane. Vi medgifva gerna, att tidningspressen, såsom allt annat menskligt, företer brister och svagheter och är mycket långt ifrån att vara ofelbar. Vi känna mer än väl, huru det ärligaste och samvetsgrannaste sträfvande på detta område ofta strandar på begränsningen i tid och förmåga och på hvarjehanda ofullkomligheter, och vi äro uppriktigt tacksamma mot hvar och en, som genom tillrättavisning i sak i någon mån bidrager till att undanrödja ofullkomligheterna, sprida klarhet öfver faktiska förhållanden och låta sanningen komma till heders. Vi medgifva också, att pressmissbruk finnas i vårt and, sasom annorstädes der tryckfrihet råder; vi beklaga detta, utan att vår åsigt om tryckfrihetens nytta och nödvändighet deraf i ringaste mån rubbas. Mer än en gång ha vi kännt oss ytterst obehagligt berörda af att se de åsigter, vi förfäkta, af andra drifna till en sådan ytterlighet, att det blifvit en karrikatyr och motverkat, i stället för att befrämja dessa åsigter, af att se personer, hvilkas uppfattning vi lojalt bekämpat, af andra för denna sin uppfattning rent af förkättras o. s. Vv. Vi neka icke heller att här, såsom i andra länder, förekomma inom en del af pressen hvad man kallar skandaler. Men det mäste vi säga, att vi aldrig inom tidningspressen sett någon personlig skandal, som kan Jemföras med den, som grefve Eric Sparre i går tillställde inom första kammaren, den afdelning af representationen, der man företrädesvis skulle se moderationen, den lugna erfarenheten och den mognade visdomen repre. senterade. Riksdagsordningen ålägger talmannen att vidmakthålla ordning vid sammanträdena, Vi äro längt ifrån att önska, att detta stadgande skulle tolkas så, att talmannen borde så skolmästerligt ingripa i diskussionen, som det sker i danska Folkethinget, der aFors manden tidt och ofta afbryter talarne, tör att tillkännagifva att det eller det yttrandet ligger något på sidan om ämnet eller är pubetimeligt, att det eller det använda epitetet icke är fullt passande o. s. v. Men vi hemstä!la tryggt till en hvar, huruvida det i något konstitutionelt land skulle anses med det allraringaste mått af parlamentarisk ordving öfverensstämmande att, såsom grefve wurik Sparre i går gjorde, dels alldeles lemna sido det under förhandling varande ämnet frågan om en ny mellanrikslag), dels äfven uldöles lemna åsido både talmannen och ledamöterna, till hvilka hans tal skulle riktas, och i stället börja ett personligt utfall mot på ähörareläktaren befintliga personer. Vi ro att man fåfängt skall söka ett motstycke ill grefve Sparres uppträdande, då han med Idsamma gester och gnistrande blickar OA -oD ROP