att föreslå en inskränkning i anslaget till handelsoch sjöfartsfonden. Föröfrigt trodde talaren så väl att det tillkomme riksdagen ensam att bestämma anslagets storlek, som ock att riksdagen ingalunda vore tvungen att för all framtid anvisa samma belopp som 1860 års riksdag. — Hvad be träffade de till fonden inlemnade låneansöknin garne, så vore det för det första icke säkert, att de alla vore af natur att kunna beviljas, och för det andra kunnde väl icke lån beviljas till högra belopp än fondens tillgångar medgåfve. Sedan hr Rundbäck anmärkt att de af civilministern omnämnda 20,000 rdr utginge till en karantänsinrättning å Känsö, hvilken vore helt och hållet obehöflig, och talaren förnyat sitt vid en föregående riksdag framställda förslag om indragning af detta anslag, öfverlemnades motionen till statsutskottet. Af icke mindre än 67 ledamöter väcktes derefter nya motioner till ett antal af något öfver 130, hvilkas innehåll vi i dag omöjligen hinna relatera.