Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 2

Thamerou darrade vid dessa förfärliga ord och föll jämrande framstupa, med ansigtet mot marken, Mary Derwent kastade sig ned bredvid henne, upplyfte hennes hufvud och stödde det mot sitt knä. Den djupa ångest, som lästes i detta nu mot månljuset uppvända ansigte, skar henne i hjertat. Ö Gud! ni har ju dödat henne, grymxna, grymma menniska! sade hon och såg upp på Butler, som blott försökte lugna Jane, utan att ens synas märka sin unga hustrus förtviflan. Hon förmår ej tala.. hvarje andedrag är en klagan. Låt henne tiga då, svarade han föruktligt; ingen bryr sig ändå om hvad hon säger, den lilla tigrinnan! Min arma Jane! Dolken blixtrade öfver ditt hufvod då jag kom. Jag ryser att tänka på hvad som kuponat hända, om du ej ropat. Hade jag varit litet längre bort, så hade jag ej hört dig, och om jag ej haft strömmen med mig, kunde jag icke så hastigt ha varit här, och jag skulle för alltid hafva förlorat dig, Se upp, min älskade! Nu, då jag har räddat ditt lif, är du min, min för evigt Thamerou hörde de sista orden. Hon försökte stiga upp, men sjönk tillbaka igen, lämrande och framstammande några ord: Nej, nej... Thamerou är hans hustru! sade hon. Du hör dettal, sade Mary och såg upp på sin syster, som alltjemt darrade af förskräckelse och af alla krafter höll sig fast rid Butler, samt tycktes ej kunna lugnas unnat än af hans ömma ord. Detta stacars barn är hans hustru; hans hårda ord löda henne. Lemna honom, syster; kom it och se på den ne ni båda förorätat och bed Gud förlåta erty Öv INF