Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 1

3 a SRF RIVER MIPOLVUU LIG LIG kv UCI nes för att vidvara under tre dagars tid. Försäljningstimmarne äro från klockan 11 f. m, till 3 e. m. samt från 5 till 9 på aftonen. Inträdesafgiften är 25 öre för äldre personer och 10 öre för barn. Emilie Flygare Carlen. STOCKHOLM den 27 Jan, Stalsregleringspropositlonen. IL Från första öfvergå vi till tredje hufvudI titeln, likväl ej för att alldeles förbigå den tl andra, till hvilken vi sedermera få ämplig anledning att återvända. Tredje hufvudtitelns nedsättande till ett något måttligare belopp, än det nuvarande, yrkades å förra riksdagen i en förtjenstfull, särdeles sakrik motion af friherre J. Liljenerantz. Läsaren har förmodligen i friskt minne, att hr utri:I kesiministern ej blott bekämpade detta förIslag vid dess remiss till statsutskottet — I dervid anförande, bland andra tänkvärda motskäl, att departementet måste vara öppet äfven om nätterna, för att mottaga besök af de främmande ministrarne på platsen — utan ock, när utskottets betänkande till beI handling förekom i kamrarne, dels sjelf i den andra förklarade, dels lät sin kollega justitieministerin i den första antyda, att han skulle såsom ett misstroendevotum betrakta Jantagandet af hr Björcks till betänkandet ; fogade reservation om en inskränkning, stor .120,000 rdr, i anslagen å utrikesdepartementets budget. Efter ett så förtvitladt steg -Jhar det antagligen måst kännas smärtsamt, latt likväl 71 medlemmar (mot 100) afandra kammaren röstade för nedsättningen och således visade sig med temligen orubbadt lugn Jämna underkasta sig verkställigheten af den i en solenn form uttalade hotelsen, Sannolikt har ock värdet af ett på basis af en meningsolikhet om 20,000 rdr framtvunget och endast mot en stärk minoritet beviljadt förtroendevotum måst förefalla litet tvifvelaktigt, och glädjen deröfver har då svårligen kunnat undgå att i samma mån grumlas I genom impressioner af annan art. Emellertid har hr utrikesministern nu, ett år senare, sjelf föreslagit att med nära 39,000 rdr rmt nedsätta Sverges bidrag till de förenade rikenas diplomatiska representation i utlandet från det ögonblick, då en af hans excellens uppgjord nya normalstat? kan till hela sitt omfång tillämpas. Genast kan det ej ske och, om det än vore möjligt, borde väl ej heller en så genomgripande reform, som den i nyssanförda. slutsumma uttryckta, brådstörtas. För nästa år föreslås derföre utrikesbudgetens minskande med 21,250 rdr rmt — en summa något större än den, som 26 Mars 1867 utgjorde det folium, hvarå hans excellens tecknade den trista utsigten af en vind för våg af honom lemnad utrikes politik. Man bör då ej förtänka oss den slutsatsen att, derest riksdagen nu finner sig nödgad att gå litet mera radikalt till väga, detta ej skall hindra hr utrikesministern att efter en ?andra behandling? af ärendet försona sig med tvånget af större besparingar. Det är ju, som man vet, endast första steget som kostar på. Visserligen låter hr utrikesministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 Jan. förstå, att den nu föreslagna nedsättningen är ett maximum af eftergitter, men beskafs fenheten af härför anförda grunder, som ej synes oss absolut afskräckande, stärker lyckligtvis vår motsatta förhoppning. Till en del äro väl dessa grunder hemtade från den omedelbara, af allt objektivt oberoende, öfvertygelsens temligen: oangripliga område, och framträda då i den enkla och lätt funna formen af en försäkran, att något går eller icke går an. Tron, i den välbekanta bibliska betydelsen, eller såsom en ?fast förtröstan om det man hoppas och en öfvertygelse om det man icke ser?, firar i dessa delar af anförandet sin triumt öfver invändningar, som — icke äro besegrade. Men det gifves ock andra delar, i resonnemangets mindre befallande ton; dessa låta sig diskuteras och det är till dem vi vilja vända oss. Enhvar, som studerat grefve Manderströms åt offentligheten öfverlemnade diplomatiska skriftställeri, vet redan att han har en hög tanke om, en stark tillit till denna form af diplomatisk verksamhet, sadan den sedan århundraden. utbildat sig. Afven 1 öfrigt är han, såsom man finner af det anförande, med hvilket vi här sysselsätta oss, en man af den gamla skolan 1 dipiomatien, hysande den största respekt för alla diplomatiens traditioner, med Westfaliska freden till utgångspunkt. Han tror fullt och fast på traktater,, som slitas sönder under hans ögon, på garantier, som ingen tänker på att upp-fylla, på makten af höfliga xnoter., som mottagaren, mindre höflig men mera mäktig, använder till förladdning. Fjerde och femte hufvudtitlarnes behof borde i sjelfva verket synas honom mindre angelägna än den tredjes. För profana ögon vill det vara uppenbart, att 1 Cavours, Bismarcks och Napoleon TII:s tidehvarf diplomatien — den nemligen, som något vill och förmår — intagit en ay position. Skilnaden är tydlig efter en blick på sådana dokumenter, som t. ex. Lavalettes ryktbara cirkulär, eller efter åhörande af Bismarcks oförbehållsamma redogöx relse inför folkrepresentationen om den mels lan Preussen och Frankrike sväfvande, ömtiliga kompensationsfrågan. Folkmeningen har uppträdt såsom en faktor, utan hvilkens tillhjelp de mest cirklade noter och den mest strikta ohbservans af diplomatiens comme il faut förfalla till en löjlighet.En diplomat i sextonhundratalets stil — en hedersman, som skickas utrikes att ljuga på statens vägnar, enligt den bekanta definitionen — tager sig ej fullt så bra ut i nationaliteternas och den kraftigt uppväxande demokratiens, som i den kungliga absolutismens och geheime-kabinettspolitikens period. Sjelfva furst Gortschakoff vädjar till folkopinionen, äkerligen ej i följd af någon öfvervägande böjelse för vare sig demokrati eller publicitet, utan i känsla af hvad det är som nu för tiden gifver utslaget i internationella förhållanden. Afan datta att AlAnlnmatian monAm cAlam MJ, LER AA