Article Image
främmande drägt, som kom ett småleende att darra på hennes läppar, då fotstegen närmade sig hyddans dörr, Elfte kapitlet. Derinne, väntade man med tyst oro den kommandes inträde. Björnhuden upplyftades och Walter Butler stod framför sin brud. Hans drägt var i oordning och han var tydhgen trött af sin hastiga vandring genom skogen. Thamerou sprang honom till mötes; det indianska blodets stormande glädje färgade hennes kinder och lyste i hennes ögon, tills hon mötte sin mors ogillande blick och anade att missionären medlidsamt betraktade henne. Då sjönk hon tillbaka på stolen, darrande och rodnande, som om hennes naturliga glädje att återse den man hon älskade var något som förtjente förebråelser. Nå, min juvel bland rödskinnen, ha de redan hunnit skrämma dig för mig? sade Butler och närmade sig henne med vårdslös munterhet utan att synas bemärka de öfrigas närvaro; men hvarföre, för djefvulen, har du låtit dem spöka ut dig så här? Du var tusen gånger vackrare i din vanliga drägt. Se så, blif icke rädd, du är vacker nog i hvad som helst. Men hvad vänta de här beskedliga menniskorna på? Catharine Montour steg upp och Butler vände sig till henne, såg på henne och fortfor med en viss näsvis, förtrolig ton: Mycken tack, min ståtliga fru, för det ni skickat bort er tappra lifvakt, ehuru ni låtit mig förspilla en god del af mod och beslutsamhet för ingenting. Jag hade beredt mig på ett hårdt nappatag med de röda satarne. Aycken tack — men jag hoppas att min högtidlige svärfader också ämnar infinna sig

25 januari 1868, sida 1

Thumbnail