omgifningarne. Ingen talade, ty äfven missionären tycktes djupt gripen af stundens dystra högtidlighet. Under de följande tio minuterna var tystnaden så djup, att man nästan kunde hört de stormande slagen af Thamerous hjerta, då fotsteg ljödo från skogsstigen. Men ändock yttrade ingen ett ord. Den torra granveden som låg uppstaplad på eldstaden lågade plötsligen upp och spridde ett rödaktigt sken öfver hyddan och dess invånare. Catharine Montour satt på den med pelsverk öfverhöljda bädden, klädd isamma drä som hon burit vid sitt morgonbesök hos mi sionären. Hon hade lagt armarne i kors ver bröstet och höll ögonen fästade på marken, ehuru hennes blickar vid hvarje ljud utifrån, skarpt och ängsligt riktades mot dörren. Oron i hennes öga tilltog ju mera fotstegen närmade sig som om de förebadat en annalkande fara. Thamerou drog sig nära intill sin moder och såg sig undrande omkring, än på missionären som satt på en halmstol midt emot henne, med handen öfver ögonen, än, med en viss blyg nyfikenhet, på sin egen ovanliga drägt; hon kände icke igen sig sjelf bland detta tunga siden och dessa gulnade, dyrbara spetsar. Hennes drägt skulle för öfrigt förefallit hvem som helst anmärkningsvärd. Den bestod af en klädning af guldfärgadt, tjockt blommigt siden, af gammalmodig men smakfull snitt, sådan som tjugu år förut i England varit på högsta modet. En tung guldkedja var inflätad i de tjocka, svarta hårflätorna, för första gången efter de hvitas bruk upplagdt omkring hennes hufvud, och ett par långa filigransörhängen, också af guld, fulländade denna dyrbara bruddrägt. Det var något litet stelt och förläget hos de båda andra och hos henne sjelf, just i följd af denna