sedan hade Catharine sjelf klädt sin dotter i en för den stundande ceremonien passande drägt. Det var med bitter, ehuru tyst förtrytelse öfver höfdingens och hans moders handlingssätt hon fullgjorde detta värf. I hela sitt olyckliga lif hade kanske den olyckliga Catharine icke tillbringat en timma af tyngre, djupare ångest. Thamerou smög sig tätt intill modren, och tog ömt och hjertligt hennes händer i sina. Moder, sade hon, hvarföre är du så sorgsen? Thamerou är mycket lycklig, men då hon börjar småle, vändes hennes glädje i suckar, vid din sorgsna blick. Catharine såg på henne. Huru skön hon var — och dock, huru främmande! Den dyrbara klädning, som ersatt hennes hvardagsdrägt, föreföll både moder och dotter så onaturlig. Och du är verkligen lycklig, mitt barn? Säg det ännu en gång. Ja, mycket lycklig,, svarade flickan leende. Och du älskar då denne man så mycket ? O, af hela mitt hjerta, dyraste moder! Det gläder mig, mitt barn, sade Catharine. Jag har intet hopp för din framtid, utom i denna kärlek. Utom i denna kärlek ? upprepade Thamerou. Då, moder, skall hoppet aldrig öf vergifva dig; det skall helt och hållet fylla ditt lif. Utan denna kärlek skulle din dotter dö, ty den är hela hennes verld. Ack moder, jag visste ej huru skön jorden var innan jag såg honom. Vattnet, der hans kanot glider fram, blir klarare när jag ser derpå; den blomma han vidrört, glänser som en stjerna för mitt öga; höstens bär vändas i guld, när han plockar dem åt mig; jag kunde knäfalla och kyssa mossan som hans föt trampat; ljudet af hans moocasing fjerran