Aftonbladet – 23 januari 1868, sida 3

kräftade. Hon nedsjönk på knä och döljand ansigtet i händerna, bad hon till Gud mec ett allvar och en värma, som, medförde er viss lättnad i hennes sinne, Annu en hal timma satt hon qvar på berget, med de bleka ansigtet vändt mot ön och seend ditåt genom tårarne, som oupphörlig fyllde hennes ögon. Hon såg sin syste långsamt vända tillbaka till huset och anmärkte att hon stannade mer än en gång för att se efter Walter Butler, som i sir kanot återvände till stranden. Mary vågade ej se upp förrän hon trodde honom vars borta. Hon begaf sig långsamt och motvilligt på hemvägen, ty den säkra tillit, som förut gjort hennes hem så gladt, var nu försvunnen. Ack, det är så hårdt att nödga: tvifla på ett älskadt föremåls moralisks värde! Tionde kapitlet. Catharine Montour satt i dörren till sir hydda. Lägret var nästan öde. Få qvinnor brukade i allmänhet följa med då krigarne kallades till en aflägsen rådseld, och nu hade de röda männen gått genom skogen till motsatta flodstranden, för att möta sina bröder nära Wind-passet. Engelsmännen från fort Wintermoot skulle också komma till detta möte, och från sin högt belägna bostad kunde Catharine se mera än hundrade rådseldar glimma i den täta löfskogen, som klädde kullarnes sidor. Natten var mörk, ty himmelen var mulen och månen och: stjernorna lyste blott stundom mellan molnen, än öfvergjutande beren med ett blekt, spöklikt sken, än döljande sig och lemnande allt i mörker. Oatharine var van vid skogarnes dysterhet, och hennes själ bäfvade aldrig för de stormar, som ädrogo derigenom; men nu var ingen