Aftonbladet – 23 januari 1868, sida 2

Sedan han väntat ett par ögonblick böjd han sig ned så att han omöjligen kunde se från ön och utstötte samma skarpa hviss ling, som dagen förut besvarat indianflickan: signal. Mary nästan sprang fram från sit gömställe, då i detsamma småskogen delad sig och en främmande qvinna underligt klädd stod framför ynglingen i detsamma han rest sig opp. utler tog ett steg baklänges, nästan änd: till bråddjupets kant, vid detta oförmodad möte. Han rodnade ända upp till tinnin garne och såg med en högst förlägen min, äl på den främmande qvinnan, än på gängsti en utför berget, som om han tänkte på at y. Men qvinnan hade sina skarpa ögol fästade på honom och vid hans första rö relse för att gå, lade hon hauden på han arm och qvarhöll honom. Ni väntade Tahmerou, shawniehöfdingen dotter, sade hon. Jag är Catharine Mon: tour, hennes moder. Den unge mannen blef hastigt lika blek som han nyss blifvit röd. Han bet sig hård i JÄRparne ty en halfqväfd svordom var när: att halka öfver dem, men hans förvirring va så stor att han omöjligen kunde gifva någo svar på detta tilltal. Efter ett ögonblick: tystnad, hvarunder Catharines skarpa blick ej en sekund lemnade: hans ansigte, framtog hon korallbandet, som tillhörde hennes dotter och sade: I går afton anförtrodde mig min dotte: allt det ni bjudit henne att förtiga; från er första möte vid Senecasjön ända ned till der a listen med denna trohetspant, känner jag allt. ater rodnade Jnglingen, hans blick sänktes och han vände bort hufvudet, mumlande Den vackra hexan har ändå till förrådt mig Derpå våg had upp på