Aftonbladet – 23 januari 1868, sida 2

med låtsad köld och djerfhet och sade: Nå min fru, om Tahmerou har velat gifva sir mor detta förtroende, ser jag verkligen ingenting annat märkvärdigt deri, än att jag skulle uppsökas och delgifvas saken, som om den rörde mig. Unge manp, utbrast den olyckliga modrer med en stämma så sträng och skarp och ångestfull, att han nästan ryste, ni vet ej hvac ni gjort — ni kan ej drömma om de sorgel ni hopat öfver en menniska, som aldrig förorättat er. Jag kan ej finna ord för att uttrycka huru kärt detta barn var mig, hurt fullkomligt alla mina tankar och känslor uppgingo i hennes rena själ. Ty hvarje: tanke hvarje känsla i hennes unga hjerta, var ren. Jag vill icke förebrå er, unge man, Jag vill försöka att icke hata er, ehuru himlen är mitt vittne att jag har rättvis orsak till hat. Hör mig — jag har icke kommit hit för att hopa förebråelser öfver er ... Får jag då lof att fråga hvarföre ni kommit ? afbröt Butler med en lugn oförskämdhet, som denna gång var verklig, ty hans förskräckelse för Catharine Montour försvann, när han såg hennes stränghet gifva vika för en förolämpad moders sorg och harm. Jag kan verkligen icke begripa hvarföre ni tilltalar mig på detta sätt. Jag har icke stulit flickan ur er wigwam och är på intet sätt böjd för att begå en sådan dårskap. Nihar ju er dotter — hvad begär ni mer ? Catharine pressade läpparne hårdt tillsammans; hon darrade, men lyckades dock bibehålla sitt lugn. Jag fordrar rättvisa för mitt barn, sade hon med låg röst, hvari dock låg så mycken bestämdhet att varade bleknade då han örde den; han svarade dock i en tony, so!