Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 2

Nionde kapitlet. Solen var nära sin nedgång. Det var af tonen samma dag, som sett Catharine Mon tour i missionärens hydda, och Mary Der went gick ensam vid flodstranden, ty i dag mer än eljest kände hon behof af att få var allena, Med tillhjelp af den starka religiös känsla, som så tidigt blifvit inplantad i hen nes unga. hjerta och dagligenunder henne umgänge med naturen vunnit i styrka, had hon troget försökt följa missionärens råd, at afsäga sig tanken på all jordisk kärlek och vända sin håg till himmelska ting. Men äfven för de renaste, de bästa menniskor är def svårt att göra lifvet till blott en oskrifver sida i en bok, der endast framtiden skallinristas. Huru kunde hon skydda sig mot känslor, om hvilkas uppvaknande hon hade varit okunnig? Huru ande hon stanna slagen af detta varma, unga hjerta och krossa det till undergifvenhet genom tanken på sitt vanlyte? Stackars barn! Hon visste nu att hon icke var älskad. Denne ynglings kärlek tillhörde, som alla andra goda ting, hennes syster Jane. Denna bittra sanning brände på hennes hjerta. Hon behöfde ensamheten, stackars Mary, men hon behöfde bönen ändå vättre. Hela natten hade hon också ifrigt edt till den Gud, hon lärt att älska genom ans herrliga verk, om styrka och kraft att segra, och slutligen vann -hon ock, genom rons och bönens makt, seger öfver sitt eget jerta. Hennes samvete var nu lugnt; hon unde utan bitterhet se sin systers lycka, änkte hon, och detta medvetande gjorde wenne glad och lycklig: en lugn, fridfull lycka, om hon aldrig förr erfarit. Hon gick genom skogen och tyckte att It var skönare än förr, att solen var varnare, himlen klarare. Blommörna tycktes