Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 2

En glädjeblixt sköt ur höfdingens öga och hela hans ansigte öffergöts af dess skimmer Jag såg det, såg huru hans bröst häfdes aj våldsam rörelse; men i detta ögonblick hade jag ej kunnat afvika från mitt beslut, om också en huggorm bitit sig fast i mitt hjerta Höfdingen lyfte sin stridsklubba och uppgat ett egendomligt, skärande skri. Vildarne, som likt demoner rusade fram mot sina offer, stannade ögonblickligen och ordnade sig i en vid krets omkring höfdingen. Han yttrade några ord på indianska språket. Kraftiga vältaliga ord måste de ha varit, som kunde rycka denna ursinniga skara från sin gräsliga fest, ty de tycktes, likt vilda djur, törsta efter blod. Då höfdingen slutat tala, öppnades kretsen och indianerna gingo med trumpet allvar, som endast dolde deras missnöje, långsamt och i spridda hopar tillbaka till byn; det dämpade ljudet af deras moccasiner dog bort, och qvar stodo endast de femtio krigarne, som skulle följa fångarne tillbaka till Canada. Jag drog mig undan bakomstammen af ett träd och, viss, att ej blifva igenkänd, såg jag fångarne lösas och mottaga underrättelsen om sin befrielse. Jag hörde den lyckliga :modren gråta öfverljudt då barnet, halft i glädje, halft i förskräckelse, hängde sig fast vid hennes hals. Jag såg tårar glänsa på fadrens bleka kind, då han försökte uttala sin tacksamhet. Jag hörde ljudet af hästtraf och de femtio krigarnes afmätta steg aflägsna sig mer och mer; derpå lågade elden åter upp, den eld, som skulle blifvit Grenville Murrays, hans hustrus och barns död, och i dess dystra sken stod jag inför den vilde höfdingen, hvars slafvinna jag hade blifvit., — — —