Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 1

gära mig till hustru, Mitt hjerta ryste derför, men jag kunde ej förakta den tappre indianen som älskade mig. Om hans sätt att söka vinna mig icke var det artigaste, var det dock vältaligt, uppriktigt, manligt; och för dessa egenskaper hade jag alltid hyst aktning. Nej; det var ej af förakt för den röde krigaren som jag förebrådde honom hans djerfhet och hotade att för alltid öfvergifva hans stam, om han vågade åter tilltala mig på detta sätt. En månad eller två sedan den kunglige vilden hade förklarat sina djerfva önskningar, uppkom en strid mellan shawnierna och en angränsande stam, och höfdingen gick mera vredgad än vanligt, ut på krigsstigen. En dag återvände han, medförande tre fångar, en hvit man, hans hustru och son. Mitt hjerta blödde då jag hörde detta, ty jag vågade ej som vanligt, bedja höfdingen frigifva dem, icke ens erbjuda mig att lösköpa dem. Mitt afslag hade gjort honom nästan bitter emot mig, och drottning Esther hade stolt dragit sig tillbaka från mig. Hon värdigades icke ens förebrå eller öfvertala mig, men en storm af vilda passioner samlade sig inom henne, lyste i hennes blick, talade i hela hennes väsen, så att hennes närvaro skulle blifvit mig en fasa, om det legat i min natur att frukta någonting. Denna förfärliga qvinna tycktes njuta af att kunna utgjuta sin hämd öfver mina hjelplösa landsmän, och beredde sig att i all sin högsta ståt af brokiga fjädrar och broderade skinnrockar, öfvervara den gräsliga festen. För första gången i mitt lif förödmjukade jag mig ända derhän att böja knä för denna qvinna, ty jag visste att-hon fordrade den mest slafviska hyllning. Jag bönföll att hon måtte rädda mitt folk frå; döden. Hen mötte mipa Mörner ml kallastb hän