Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 1

nade hjerta hade fängtat efter, Jag blef sträng, sjelfvisk och despotisk bland dessa råa vildar, men aldrig grym. Ert folk gör mig mycket orätt i detta; icke en droppa blod har någonsin gjutits af min hand eller på min befallning. Men mitt guld har köpt månget offer från bålet, mången, som trodde att jag af hämdbegär sändt honom dit; och mina enträgna böner har räddat från lågorna mången by, der mitt namn nu nämnes med afsky och fasa. Drottning Esthers äldste son var den förnämste höfdingen bland sitt folk. Han var af kungligt blod, och en viss förfining, som hans moder dock aldrig kunde fullkomligt kasta åsido, hade gått i arf till honom. Ur sina ungdomsminnen hade drottning Esther meddelat honom en högst fragmentarisk bildning, som ej saknade poetiska grundtoner, och detta, tillika med hyfsade, husliga vanor, som herrskade i hennes boning, hade, utan att han anade det, lyftat honom vida öfver stammens andra höfdingar, Han var icke blott tapper, utan äfven klok, och förstod tillvinna sig sin stams vördnad. Oberoende af allt detta var han af naturen alltför stolt och skarpsinnig för att gifva mig det slags hyllning, som hans stam var så redobogen att skänka mig. Det är pinsamt att dröja länge vid denna tidpunkt af mitt lif. Vare detnog sagdt att jag åter hörde kärlekens språk, denna gång från en vildes läppar. Jag, som flytt från sjelfva denna känslas namn som för pesten — som hade öfvergifvit mitt land, mitt hem, mitt lif, så att säga, på det att mitt hjerta skulle få hvila, jag var nu tvungen attlyssna till böner om Tärlek, midt i Amerikas urskogar. En vild indianhöfding, stolt öfver sin tapperhet, ögna i sin råa makt, kom med herrskörlikt sjölfförtroentd för utt He