Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 1

Hvarje önskan att blifva älskad och ömt värderad försvann helt och hållet ur mitt sinne. Nya krafter väcktes till lif inom mig, och jag nästan föraktade mig sjelf för att någonsin hafva varit nog svag att böja mig för att blifva älskad. Hvad det dde väldet öfver ett enda hjerta mot tanken på att tusende otämjda vildars vrede dämpades vid blotta ljudet af mina steg? — icke af feg, af fysisk bäfvan, utan af en vördnad för det andliga, som hos dem var nästan en religion. Utan minsta ansträngning från min sida, blef jag ett af hela indianstammen fruktadt och vördadt väsende. De betraktade mig som en ande, från de stora jagtmarkerna dem tillsänd af Minetou, begåfvad med skönhet och öfvernaturlig makt, som fordrade all den tillbedjan de kunde gifva, och de dyrkade mig nästan som en gudom. Jag styrkte dem i denna tro, ty en stark törst efter makt och herravälde hade kommit öfver mig. Jag blef på en gång despot och hela stammens välgörarinna genom min makt och mina rikedomar. Om en af dessa starka, råa vildar vågade på minsta sätt förolämpa mig, behöfde jag blott lyfta ett finger och han blef beröfvad sina prydnader och utdrifven från stammen, en olycklig, öfvergifven usling, utan hem eller folk eller vänner. ÅA andra sidan, om de önskade sig perlor och grannlåter, eller krut till de bössor jag skänkt dem, behöfde de blott buga sig djupt för sin hvita profetissa, då hon gick förbi, pryda hennes hydda med blommor och rika pelsverk, föra till henne en ny sångfågel, bära hennes hängbår genom bergpassen; och så blef ett stycke slät bark, betäckt med för dem obegripliga tecken, sänd till sir William Johnson, och alla deras böner uppfylldes. fe aDetta var makt, sådan som mitt hårt.