Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 1

mina ögons ljus; och när min stämma blir svag, skall du tala milda ord till krigarne, och de skola ännu lyda mig. Då jag är död, slagen af ålderdomens hvita frost, skall du blifva drottning efter mig; jag skall lära höfdingarne att lyda dig. Har jag talat väl? Hon väntade ej på svar, utan förde mig in i huset, framtog en klädning af broderadt skinn, lik den som omgaf hennes egen ståtliga gestalt, samt iklädde mig densamma med egna händer. Om hon på något annat sätt adopterade mig vet jag ej; åtminstone säg jag ej någon annan ceremoni, och visste ej ens huru mycket denna innebar. Drottning Esther var en klok qvinna, angelägen att skaffa sig och sin stam alla möjliga fördelar. Hon förstod väl att uppskatta värdet af det guld, som jag deponerat hos sir William Johnson, och öfvertänkte redan huru hon skulle kunna öfverkomma det. Drottning Esther höll sitt löfte. Hennes inflytande gaf mig genast makt. Hon frågade aldrig efter mitt namn, utan gaf mig et som hon sjelf bortlagt, då hon upptegs i stammen, och kallade mig Catharine Montour. Och nu var jag här, midt ibland dessa naturbarn, midt i nya verldens djupa, vida skogar. Jag hade brutit alla band som fästade mig vid mitt folk och var nu fri. För: första gången i mitt lif kände jag frihetens makt och det storartade, vilda, hänförandei att vara utan alla fjettrar. Hvarje ny tanke, som i skogsöknen vaknade i min själ, var full af allvar och otämjd, poetisk kraft. Det låg en stolt, medfödd storhet hos dessa vildar, som adopterat mig, något anslående i deras brokiga drägter, och något majestätiskt i deras vilda, medfödda vältalighet, som väckte nya och allvarliga elementer i min natur tilldess mitt hela väsende syntes föräntirnilt,