En dansk bonde om högskolan på Sagatun. Förliden höst reste två bönder från ön Mors i Jylland öfver till Norge för att tillbringa en tid vid Ankers bekanta högskola Sagatun i närheten af Hamar vid sjön Mjösen. Den ena af dessa bönder, vid namn Hans Kristian Andersen, har för ej längesedan i ett bref till sina hemmavarande skildrat deras resa och lifvet på den norska bondehögskolan med en liflighet och en stilistisk förmåga, som med all sin enkelhet verkligen är förvånande och på det mest fördelaktiga sätt vittnar om den själsväckelse och vana att ledigt uttrycka sig, som dessa skolor på den korta tid de få behålla sina elever förmå att bibringa dem. Brefvet, som ursprungligen varit meddeladt af en jylländsk landsortstidning, och sedermera återgifvits af flera Kjöbenhavns-tidningar, äfvensom af det norska Aftenbladet, är i detta hänseende så märkligt, att vi anse oss böra meddela äfven åt våra läsare åtminstone ett utdrag deraf: — — — Som ni vet fick jag förliden sommar, då jag besökte Sagatun, den tanken, att det skulle vara godt om några danska bondekarlar kunde komma att tillbringa en vinter här på skolan, för att derigenom lära? sig känna något om det norska folkets seder och bruk samt lefva sig in i dess folklif; ty det är tydligt att det behöfs någonting slikt, om det någonsin skall kunna blifva någonting ar med återföreningen mellan nordens länder; men då måste också, som jag i somras uttalade häruppe, några norska bondeutter komma öfver på de danska bondeögskolorna, för att hikaledes göra sig bekanta med det danska folkets historia, dess lif och tankegång. Da jag kom hem talade jag med flera af mina vänner och bekanta om att resa hit upp. Jag kunde nemligen ej göra mig fri fran den tanken, att det skulle vara af stor betydelse, om man bland menige man kunde få ögonen öppnade för, att det varit med de nordiska folken som med tre bröder, hvilka icke alltid på bästa sätt kunnat sämjas om sitt arf och eget, hvarför hvar och en velat gå sin egen väg, och derföre ej blott sjelfva roffat från hvarandra, utan äfven hjelpt främlingar vid deras öfverfall och rån, till ömsesidigt förderf; ty sådant är nödvändigt för att folken skola kunna sluta sig tillsammans både när det är fred och goda dagar och när krigsluren ljuder till gemensam hjelp och räddning. Några af mina bekanta stärkte mig i min föresats, men det fanns äfven de som sågo saken från en annan sida och sökte afskräcka mig från mitt företag. Jag stod emellertid fast i mitt: beslut, och sökte förmå flera karlar, som jag visste hvarken saknade råd eller lust att företaga en sådan resa, att följa med, men då afgörandets stund kom var det blott en enda som gjorde allvar at saken, nemligen Lars Vad i Hvidberg. Vi reste från Mors den 10 Oktober, under hjertliga lyckönskningar, med tack för fattadt beslut och med helsningar till norska män och qvinnor. — —-— Efter sex dagars resa nådde vi målet, det kära Sagatun, der vi rönte det hjertligaste mottagande, och att den helsning vi medförde från danska män och qvinnor föll i god jord och mottogs af varma hjertan, det kunde vi tydligt märka. Här på skolan äro tre dugtiga lärare: den hjertansgode och skicklige kandidat Anker, som med stor kärlek och uppoffring omfattar skolan, den kraftige och hflige kandidat Arvesen, som eger en ovanlig lärarförmåga: hvart ord från honom gnistrar af qvickhet och kraft, lif och Just; den tredje läraren är statsagronom Jensenius, bekant genom flera skrifter om landtbruket och mejeriväsendet. I alla lärarnes hus hade vi det så hemtrefligt som barn kunna ha det hos sina föräldrar, och ofta har jag trott mig vara hemma på Mors. Men när jag ser på omgifningarne häromkring Sagatun, ser på de stora skogarne, de tornhöga klipporna och bergen som resa sig mot skyarne, och det då talas om Danmark eller man ropar på oss två danskar, då märker jag att jag är i ett främmande land och bland främmande folk. Och likväl är denna känsla endast öfvergående; ty folkets hjertan här äro ej främmande, och månget hjerta slår varmt för hvad som är alla goda danskar riktigt kärt. Ja, Mången norsk man