Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 2

en gaf min agent befallning att genast anskaffa en summa af tjugo tusen pund. Då jag erhållit den, begaf jag mig i tysthet till ouisas. tant och lyckades utan svårighet öfvertala den giriga slägtingen att som en gåfva från sig sjelf öfverlemna dessa penningar åt den unga bruden. Jag visste att hon ej skulle förråda min hemlighet, ty tanten var en qvinna, som visst icke skulle neka sig sjelf äran af en så stor frikostighet, genom att berätta min andel deri. Ännu en gång trädde jag öfver tröskeln till detta hus, men det var för att se den man, jag aldrig kunde upphöra att älska, förenas med en annan. Den smärta jag då erfor var bittrare än någon död kunde vara, men med :en underlig lust att plåga mig sjelf begaf jag mig dit. Varnham var vid Ashton Gel hans närvaro vid bröllopet kom ej i fråga. Efter detta i gg mig mitt hem ödsligt och bedröfligt. Det var som om det icke funnits i vida verlden någon, som hyste barmhertighet med mig — nägon, som brytt sig om att fråga hvarföre jag var så olycklig. Hade min moder lefvat, kunde jag ha smugit mig till hennes hjerta och sagt henne allt, ty hon skulle ha beklagat och tröstat mig, äfven om jag varit brottslig — och det trodde jag mig ju icke vara! Men hon låg i den kalla grafven; icke en gång tanken derpå bragte en tår i mitt öga. Jag kunde icke gråta, jag kunde icke bedja om deltagande. Jag hade ingen moder, ingen syster, ingen qvinlig vän. Min stolthet var krossad, min styrka borta, och dock ville mitt hjerta icke brista. Då tänkte jag på Varnham, för första gängen på många dagar, men ej som den make jag undandragit min kärlek, utan som den vän, hvilken blifvit mig trogen och äl