Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 2

skild läkare. De älskade mig alla och han visste att jag var i goda händer. Jjå jag började fråga dem om hvad som tilldragit sig under min sjukdom, förundrade de sig visserligen öfver att jag talade lugnt och redigt, men föreställde sig dock att det endast var en ny vändning i sjukdoraen, ty de hade ofta blifvit bedragna af en tidtals återkommande skenbar förbättring. De svarade mig uppriktigt och med den aktning Varnham alltid förmanat dem att visa mig, äfven då han trodde att jag hvarken förstod eller kunde harmas öfver brist derpå. Det fanns emellertid ett ämne som min gamla vårderska ständigt undvek att vidröra — hon talade ej om mitt barn. I början var mitt förstånd för svagt för att länge sysselsätta sig med någonting och jag märkte ej denna underliga förtegenhet. Dessutom kom mig en smärtsam aning att ej fråga henne: blotta tanken på mitt barn var mig så besynnerligt pinsam. Slutligen bröt jag dock tystnaden, Hvar, sade jag, är min dotter? Icke har Varnham under min sjukdom hållit henne borta från mig? Min vårdarinna blef dödsblek; hon vände sig bort med en afvärjande åtbörd som förskräckte mig. Mitt barn? sade jag; hvarför vill du icke svara. Hvad har du gjort med henne? Den gamla qvinnan svarade ändå icke, men tårar rullade öfver hennes kinder. För henne hit, sade jag, darrande af fruktan! Jag vill se huru mycket min lilla dotter har vuxit. Den stackars qvinnan kastade sig till nina fötter. Hon tog mina händer och höll dem fast i sina. Fråga icke, sade hon, försök ej minnas,